Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pojken hade bråttom för han skulle först hem till
bröllopsgården innan de skulle gå till kyrkan. Men det
var ingen annan råd än att ta det med ro och laga så
att vännen fick ett rum där han kunde snygga sig och
klä sig i bröllopsstass så att han kunde vara med i
kyrkan, ty med skulle han vara.
Den döde var med både till kyrkan och från kyrkan,
men när de hunnit så långt i festen att de hade dansat
kronan av bruden, då ville han fara hem. För gammal
bekantskaps skull ville brudgummen följa honom tillbaka
till graven. På vägen till kyrkogården frågade vännen
om den döde sett och upplevat mycket, som kunde vara
värt att berätta.
»Ja, det har jag», svarade den döde. »Jag har sett så
så mycket, så mycket.»
»Det skulle allt vara lustigt att få se allt det där som
du sett», sa brudgummen. »Jag skulle sannerligen ha
lust att följa med ett slag och titta jag med.»
»Det kan du gärna göra», sa den döde. »Men du får
bereda dig på att det kanske dröjer en stund innan du
kan få komma tillbaka.»
Ja, det gjorde ingenting, tyckte brudgummen, och så
följde han med ner genom graven. Men innan de stego
ner i graven tog den döde en grästorva från kyrkogården
och la den på kamratens huvud. Vägen gick länge genom
mörka sumpmarker och fuktiga kärr, men till sist stodo
de framför en tung port. Den öppnades så fort den
döde rörde vid den. Där innanför lyste det så vackert,
först såg det ut som månsken, men ju längre de kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
