Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vem av dem som hade fått guldäpplet, som
prinsessan kastade. Men ingen av dem kunde visa fram
äpplet.
När bröderna kommo hem satt Askepilten i spisen,
och de berättade vitt och brett om den främmande
riddaren som bara ridit en bit uppför berget, fastän
han säkert kunnat rida ända upp. Men han tyckte väl
det kunde vara nog för den här gången, menade
bröderna. Askepilten hörde noga på och sa att den ritten
skulle han bra gärna ha velat se. Men bröderna hånade
honom där han satt och petade i elden och sa att han
minsann inte såg så ut, att han kunde visa sig för så
fint folk som det varit vid berget.
Dagen därpå skulle tävlingen fortsätta och Askepilten
bad på nytt att få följa med bröderna när de gingo för
att titta på. Men se det fick han inte, kan tänka.
Tävlan fick samma förlopp som dagen förut. Ingen
kunde komma så mycket som en aln uppför berget ens.
Kungen skulle till att avblåsa striden, då han kom att
tänka på att riddaren i kopparrustningen kanske skulle
komma i dag också. Alltså måste de vänta en stund.
Riddaren från i går kom visserligen inte, men i stället
kom en som var mycket finare än han. Hästen hans
var ett under så grann och själv lyste han som månen
i en rustning av silver. Han red uppför berget så lätt
som ingenting, och när han kommit upp till två
tredjedelar av berget så vände han hästen och red ner igen.
Honom tyckte prinsessan ändå bättre om än den i
går, och hon satt och önskade att han måtte kunna ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
