Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Per Krämare hade kommit hem med pojken lät
han snickra en liten kista, och ställde i ordning den så
fint, att det var en lust att se. Den tätade han med beck,
la ned mjölnarpojken i den, låste igen låset och satte ut
den i älven, så att strömmen for i väg med den. »Nu är
jag kvitt honom», tänkte Per Krämare. Men då kistan
hade seglat långt nedför älven, kom den in i en
vattenränna till ett annat kvarnverk och for genom den ned
på kvarnhjulet, så att kvarnen stannade. Mannen gick
då ned och skulle se efter vad det var som stannade
kvarnen, och så fann han kistan och tog den med
sig upp.
Då han kom hem till hustrun vid middagstiden sa
han: »Jag är riktigt nyfiken på vad det kan vara för
något i den här kistan. Den kom farande ned på
kvarnhjulet genom rännan och stannade kvarnen för mig
i dag.»
»Det ska vi snart ta reda på», sa hustrun, »nyckeln
sitter ju i. Lås bara upp!»
Då de låst upp låg där det vackraste barn man
kunde se, och de blevo glada och ville behålla gossen,
för själva hade de inga barn, och så till åren komna
voro de, att de heller inte kunde vänta att få något.
När det nu lidit någon tid började Per Krämare
igen att undra, om det inte skulle komma några friare
till hans dotter, som var så rik och hade så mycket
pengar. Men det kom ingen, och då reste han till
stjärntydarna igen och bjöd dem mycket pengar, ifall de
kunde säga honom vem hans dotter skulle få till man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
