Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader
- Grundgräfning och Grundläggning
- Svamp, maskröta och fuktighet från grunden
- Timmermansarbete
- Virkets hophuggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klokast att lägga stengolf, och hafva ett par skift sten
nedtill, samt ställa alla stolpar på dubbar och fasta gråstenar,
som med 3 tum Sfverskjuta golfytan (se fig. 14), då man i
längden gör en besparing och
säkrast blir af med rötan, både
af syra och svamp. I
boningshusen måste dock med lufthålen
allmogens jordfyllning under
golfven försvinna, och ordentliga
trossbottnar af sågspånsbruk eller med
lialmhackelse inläggas. Man
iakttager likväl att trossningen får
torka tillräckligt, och att de
uppkomna sprickorna tätas före
golfläggningen. En sådan trossbotten,
utlagd på gamla bakar eller skid, kostar också nästan mindre
än den okelsosamma sandfyllningen, isynnerhet som man,
tillfölje af torrheten inom en högre stenfot, der man ej hår
att befara golfbjelkarnes förruttnelse, kan laxa dessa fast i
fotbanden, hvilket enklare sätt äfven gifver en
sammanhållning åt hela byggnaden.
För att hindra jordfuktigheten att uppstiga inlägger man
äfven straxt ofvan stenfoten ett så kalladt ”isoleringslager”
(afsondringslager). Ett sådant lager bildar man af god
cement, stenkolsolja och kalkbruk, tjäradt papper, näfver etc.
Stenfoten bör aldrig rappas, utan liksom skorstenen
fog-strykas. Rappningar, utsatte för smältande snö vittra af frost
och måste förnyas alla år, såvida man ej rappar med
cementbruk.
Fig. 14.
*
Timmermansarbete.
Med timmerarbetet till en byggnad, menar man, såsom
kändt är, det gröfre träarbetet till densamma, såsom bjelkar,
takstolar m. m.
Allt timmerarbete bör vara sammansatt af så få delar
som möjligt, och dessa delar skola hafva ett sådant läge
och en sådan form, att de göra motstånd med sin största
styrka emot tryckning, förskjutning och brytning. Trä, som
i liggande ställning skall bära tyngder, bör derföre hafva
större höjd än bredd. Allmogens sed att hugga bjelk- och
takstolsvirket i qvadratform d. v. s. med 4 lika sidor är
således oriktig, både emedan bjelkens bärighetsförmåga
der-igenom minskas, och derför att man bilar bort i stickor,
hvad som nyttigare kunde användas. Bärigheten hos en
bjelke är starkast när bjelkens bredd förhåller sig till dess
höjd som 5 till 7. Med denna form kan man också såga ur
ett par bräder på höjdsidorna, såsom tig. 17 visar. Vill man
af en trädstam slå ut en bjelke med dessa proportioner mellan
Fig. IS. Fig. 16. Fig. 17.
höjd och bredd, så har man att dela trädets diameter (eller
en rät linie som dragits genom medelpunkten) i 3 delar och
från delningspunkterna nedfälla vinkelräta linier till omkretsen,
hvarigenom bjelkens hörnpunkter blifva gifna, såsom i tig. 16
är åskådliggjordt. Fig. 15 visar en bjelke, vid hvars
utslag-ning diametern blifvit delad i fjerdedelar.
Alla lodräta bärbjelkar böra hafva rund, qvadratisk eller
reguliärt månghörnig form, och vara huggne af rätklufvet träd.
Virkets liopliuggning.
Vid träkonstruktioner blir, antingen genom virkeslängdens
otillräcklighet eller byggnadsdelarnes olika form, en
sammansättning af de enskilta styckena nödvändig. Antingen verkar
träet sjelft den erforderliga förbindningen, eller erfordras
dertill ytterligare hjelpmedel af bultar och jernförbindningar,
hvilka dock i det längsta böra undvikas. Då de mera
invecklade hophuggningarna ej alltid äro de bästa och
dessutom minst lämpliga att föreläggas allmogen, så vilja vi här
upptaga blott de enklare och mera ändamålsenliga.
Hophuggningarna användas antingen för stående eller
liggande virke, och afse i båda fallen dels förbindning af
tvenne eller flera stycken med sinsemellan olika riktningar,
dels förstärkning. Det är naturligt, att för alla dessa fall
hophuggningarna blifva olika.
Nedanstående figurer framställa några de allmännaste
hophuggningarna för förlängning af liggande virke. Fig. 18 och
19 visa den raka och sneda stöten samt fig. 20 och 21 det
raka och sneda bladet, hvilka användas blott der någon
dragning i längdriktningen ej kommer i fråga. Fig. 22—26
Fig. 18. Fig. 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 5 01:49:13 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lcelandtm/0085.html
