Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 91
Så tänckt’ iag, förr än iag betänckte livad iag tänckte;
Men när iag mitt förnufft na lijtet högre länckte,
Så rönte iag, at alt, som glimmar, är ey gull,
At verlden inedh alt sitt är aska, stoft och mull.
Fast jernet synes starckt, det kan doch lijkväl nötas;
En hårder diamant kan också sönderstötas;
Den tiocksta bomen tröst en gnista giöra smaal,
Och vatnet mången högd fösvandla i en daal.
Hvad nånsin varit haar, hvad är, hvad än kan blifva,
Det måste alt förgås och oss den lärdom gifva,
At alt hvad börian hafft en äntlig ända taar,
Hvad var, hvad är, hvad blijr i inte stannar qvar.
Jerusalem, som var den störste hjeltens fäste,
Är omvändt och omkull, otrogna siälars näste.
Det gyllne templet, som var Herrans egit huus,
Är jorden lijka giordt: en groop med sand och gruus.
Förbundzens helga ark är ochså sönderbrutin,
Emedan Herren sielff aff Juda bleff förskutin;
Ja, Christi egen graff måst’ och förändrad blij:
Hon är en giömma nu aff munckars spökerij.
Sij, hela Canans land, det Herrans folck bebodde,
Som Herrans rätter hölt och på hans löffte trodde,
Bebos af dem, som dierfft bespotta andans ord,
Förachta Herrans nampn, förföllia Christi biord.
Den gambla verlden har af vatnet fått sin änna;
Den nya, som än står, lär Gud med eeld förbränna,
Då Jesu skiöte blijr de trogne siälars parck,
De fromma kroppars skiepp, den andre Noæ ark.
Som verlden sielfver är, så är och verldens baren:
Ett ynckligt ingenting, en visput väderqvaren,
Som kringar sig omkring, men blijr på samma rum.
Yårt usla lijff det är ett hafzens svall och skum,
Som kraftigt syns och starckt, så länge vädret brusar,
Men straxt osynligt blijr, när böllian ey mer frusar,
En blåsa, som en storm på vatnet svarfvat har,
Den doch en lijten pust all skapnad straxt betar,
En sniö i sommartijd, den solens heta smälter,
En roos i vintrens frost, som blijr aff kiölden fälter,
En ijs om våren, som ey bryter eller bär,
Ett Soolskijn om en höst, som kält och kulit är,
Ett lijtet godt, där dock fast mycket bättre fattas,
Ett stort besvär, som här af oss för hugnad skattas,
m
-WSaEBSHB
|||HU||||||||| lllll WWWITTT**"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
