Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het* utan äfven, om jag så får uttrycka mig, sjelfva deia
hjerta, dess höga lugn, dess medvetslösa oskuld, hela
dess stora* dolda* blott för skalden märkbara lif. Han
betraktade henne icke blott med en älskares ögon, utan
äfven och snarare som jag föreställer mig att en länge
frånvarande Son skulle betrakta en älskad Mor* den han
sörjer att hafva öfvergifvit. Och häraf kommer* i alla
hans framställningar den milda, till hälften Elegiska ton*
som sä lätt finner ett återsvar i hvarje känsligt hjerta.
Häraf kommer det egna rörande behaget* af dessa
na-turmålningar, hvilka icke blott fägna ögat med sin prakt*
utan äfven hös åskådaren väcka en stilla längtan* en
öf-vertygelse, att halt befinner sig på en afväg* just
deri-genom att han aflägsnat sig ffån eller glömt dess
föremål. Denna grundton* som går genom framställningen
af det hela, hindrar dock ingalunda! att hvarje serskild
sång* efter sitt ser skilda innehåll* eger ett eget
skaplynne. Huru frisk och ungdomlig är icke hela den
första sången! Huru munter framdansar icke der den unga
solen, huru lätt spelar ej blodet i det nyvaknade lifvets
ådror! Det är som morgondaggen ännu låge qvar öfver
den skimrande taflan, det är som morgonvind arne blåste
hela den herrliga Sången igenom* Andra Sången
dere-mot, som väl också i poetiskt afseende är den svagaste
af alla, har en tyngre och trögare gång* Det är liksom
skalden sjelf skulle ha lidit af middagshettan och
qval-met som han målar. Deremot, hvilket obeskrifligt behag *
hvilket stilla vemod hvilar icke öfver hela tredje
Sången! Dessa ännu klagande toner har skalden lärt af den
näktergal, han besjunger, dessa döende och doek lifliga
färger sprider endast den nedgående solen öfver den
döende Naturen, eller rättare, det är en serenad utanför
den slumrande jordens fenster* det är en lång suck
öfver det förslocknade lifvet. Och likväl är det ej
denna; utan den sista sången, åt hvilken jag ville ge priset
ibland alla; ty äfven i Dikten är Natten Dagens krona*
Svenska Poes, Hisi* 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
