Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
dast grofva svordomar och en och annan ful visa,
sjungen med sprucken röst. Strax på eftermid-
dagen var det mörkt i gränden.
Tnsentals barn veta icke af annat och lida
därför kanske mindre, fastän frånvaron af sol och
luft alltid inverkar skadligt, men Ofelia och Hora-
tio hade ännu ej glömt de soliga ängarne och
skogens friska barrdoft. Erinran därom låg åtmin-
stone omedvetet kvar och gnagde på barnasin-
nets lätta ro. De små hade förlorat sin friska färg
och sina ögons muntra glans. De tvinade bort.
Så kom hösten. Familjen nödgades flytta in
i ett ännu mindre och mycket otrefligare rum i
samma hus. Hyran för den första lägenheten
var naturligtvis obetald, men den hyggliga värd-
innan hade likväl ej velat ”vräka det stackars
folket”, såsom hon sade.
"”Den der Petrén ser rätt bra ut”, tillade hon,
”och hustrun är en liten rar människa. Mannen
är ju literatör och lär snart få en god inkomst.
Det har han försäkrat mig.”
Rummet låg åt gården, det vill säga åt den
djupa brunn som i den stadsdelen brukar kallas
gård och dit det är alldeles omöjligt för en sol-
stråle att leta sig ned. Frisk luft har aldrig
häller funnits där. :
I det rummet sutto nu Klara Petrén och hen-
nes barn och stirrade på en svart brandmur.
Denne var ännu sorgligare att se på än husväg-
gen i gränden med de söndriga fönsterrutorna
och trasorna. Men fru Petrén bar sin olycka med
tålamod, ehuru hon aldrig skrattade mera och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
