Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1828
På Björnjagt i Sverige.
v > if vpvHBR
Llewellyn Lloyd Esq. i handgemäng med en Björn.
Den Engelske resenären, författaren och jägaren
Lletc-ellyn LLOYD, som tillbragt ett flertal år i vårt land
har utgifvit en skildring om förhållandena i
Skandinavien och bland annat berättadt om sina jagtäfventyr i
Wermland och Dalarna.
Fredagsmorgonen d. 28 Mars utgick jag med mannen Elg för
att genomsöka östra sidan af den bergsträcka, der vi få dagar
förut skjutit den sista Björnen. Skaren var ypperlig, och af
in-lupna underrättelser blef det oss sannolikt, att ännu en Björn
kunde här uppdrifvas. Vi togo med oss Olof och Henrik, denne
dessutom följd af sin hund Passopp. Min hund Paijas var äfven med.
Vi formerade på gamla viset en linie och genomsökte skogen
framför oss. Klockan ett, under ett starkt snöfall, började Passopp
skälla i ett tätt men lågt snår, hundrade steg framför oss. Jag
tog min dubbelbössa ur foderalet, i hvilket jag hittils för säkerhets
skull burit henne, och skyndade så fort jag förmådde till stället.
Jag fann genast Björnens lya, och dessutom infann sig Paijas
och biträdde till yttermera visso. Jag behöfde icke länge
öfver-lägga, utan åkte fram så att en skida blef på hvardera sidan om
hålet. Då jag såg ned uti gropen — ty snön var rundt omkring
tre till fyra fot djup, såg jag Björnen väl hoprullad på bottnen.
Nu hade djuret vaknat från sin sannolikt flera månaders långa
sömn, och började röra sitt hufvud likasom för att se hvad som
föregick. Jag riktade min bössa nedåt emellan mina fotter
alldeles lodrätt och tryckte af, men olyckan ville att låset klickade;
antingen hade snö fallit på stålet, eller föll fängkrutet ned då
bössan hölls i denna ställning. Jag aftryckte nu den andra pipan,
men äfven den nekade att göra sin tjenst och — klickade.
Björnen hade rest sig då Elg räckte fram min Studsare redan spänd;
jag afsköt den i ögonblicket, och fastän mynningen ej var mer än
en fot ifrån Björnens hufvud, sköt jag bom. Jag gissar att man
misstänker min rädsla såsom orsak härtill; men jag tror att det
endast skedde af brådskan, ty jag hann verkligen inte taga korn.
Jag fann sedermera att min kula skrubbat hans hufvud.
Björnen sprang nu upp från sitt läge mellan mina ben, och
kom upp i snökanten, så att vi voro, efter ordspråket »i
flock-och far nöt» med hvarandra. Då han nu stod grinande emot mig,
stötte jag min bössa, med all styrka under hans öra, hvarigenom
jag till någon del bidrog att hjelpa honom upp. Denna bedrift,
kom mer af min harm öfver att hafva åter skämt en jagt, än af
någon fruktan för det anfall han verkligen syntes sinnad att
göra. Lyckligtvis lät han sin förargelse utbryta emot studsaren,
om hvars pipa han grep allvarligt tag med tänderne en half aln
från mynningen, men derpå ansåg han förståndigast att gå sin väg.
Efter tre fjerdedels timma, under hvilken tid djuret gått
undan i rak linie ifrån den punkt der han började sitt lopp,
upphunno vi honom vid en kulle, åtminstone så att vi sågo
honom, ehuru på ett afstånd af tvåhundradefemtio steg.
Nu störtade vi fram med största möjliga hast. Skogen omkring
oss var öppen och marken sluttande nedåt, och allt så till vår
fördel, att vi snart meddelst en halsbrytande fart hunno till sextio
eller sjuttio steg nära Björnen. Vi stadnade, Elg stack åt mig
bössan och jag sköt. Björnen var ännu i galopp, men på sidan om
mig; kulan gjorde önskad verkan; djuret föll i ögonblicket ned i
snön utan att röra sig. Kulan hade gått midt igenom hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
