Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 78 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utveckling, d. v. s. ifrån äldre till yngre former
räknadt närmar sig äfven den öfriga kroppsbyggnaden
småningom och i allt högre grad nutidens häst.
Så äro t. ex. den sistnämndas kindtänder (fig. 85)
mycket komplicerade, i det de olika tanddelarna
(tandben, emalj och cement) äro på ett egendomligt
sätt veckade in i hvarandra, tandens krona är mycket
hög, roten ofullständig. Undersökningen af kindtänderna
hos de ofvan uppräknade utdöda djuren visar, att deras
tandbyggnad öfverensstämmer med den hos flertalet
däggdjur vanliga; ju äldre de äro, desto enklare
är tandformen.

Fig. 87. Tre utvecklingsskeden af hästens kranium. A Protorohippus venticolus (efter Cope), den äldsta af de här afbildade hästformerna. B Mesohippus bairdi (efter Osborn). C Protohippus perditus (efter Matthew), den yngsta af de här afbildade hästarna.

Några skeden i den omdaning, som hästens hufvud
undergått, lära vi känna å närstående bild
(fig. 87). Anmärkningsvärdt är ock, att kroppens
dimensioner under tidernas lopp tilltagit. Sålunda
var Eohippus ej större än en räf, vissa arter af
den yngre Mesohippus uppnådde ett fårs storlek,
medan de yngsta af de här omnämnda utdöda hästarna
(Protohippus) var så stor som en åsna.

För att gifva mina läsare tillfälle att jämföra
utgångs- och ändpunkten i den här skildrade genealogiska
raden meddelas slutligen en afbildning (fig. 88), af det
fullständiga skelettet af Phenacodus, som står
utgångsformen Euprotogonia, af hvilken intet fullständigt
skelett är kändt, mycket nära, fastän större och något
mera ombildad, samt en (fig. 89) af den modärna hästen,
det nuvarande slutresultatet af denna utvecklingsserie.
Fig. 90 är ett försök att gifva lefvande form åt en af de
äldsta hästformerna.

Slutligen vill jag erinra om ett för rätta
uppfattningen af de organiska utvecklingslagarna
synnerligen lärorikt faktum, enär det ådagalägger,
att utvecklingen i verkligheten ej går rakt fram
till ett mål, liksom efter en på förhand uppgjord
plan, utan fastmera på långa omvägar och med stor
materialförbrukning trefvar sig fram till allt
fullkomligare former. Från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>