Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot denna af Flechsig och hans anhängare utarbetade
lokalisationslära ha, som sagdt, framförts
anmärkningar både i detaljfrågor och rörande de
allmänna synpunkterna. Sålunda har det påvisats, att
äfven från Flechsigs associationscentra utgå en del
nervbanor till andra delar af kroppen än blott till de
andra centra. Äfven har man gjort några iakttagelser
rörande skador å associationscentra, som ej tala
till förmån för, att dessa uteslutande äro den högre
själsverksamhetens organ lika litet som sinnescentra
skulle fullständigt sakna denna verksamhet. Wundt
antager därför en funktionernas »relativa
lokalisation» och en funktionell växelverkan.
Ha vi således säkerligen att vänta oss af framtida
undersökningar modifikationer i vår uppfattning
af lokalisationen af de olika själsfunktionerna
å storhjärnans bark, så är dock, äfven om denna
lokalisation skulle visa sig ej vara så skarpt
genomförd som Flechsig vill, redan nu konstateradt,
1)att vissa barkområden hafva en i viss mån skiljaktig
verksamhet, att här råder en arbetsfördelning; 2)
att vissa områden hafva speciell andel i den högre
psykiska verksamheten, samt 3) att detta alldeles
särskildt gäller om panndelen eller »pannhjärnan»,
som bevisligen är synnerligen rik på de för
associationscentra utmärkande nervbanorna.
Den jämförande anatomien, kombinerad med det
fysiologiska experimentets resultat, lär oss,
att storhjärnans betydelse är större hos högre än
hos lägre djur. Under det att förlusten af hela
storhjärnan hos lägre ryggradsdjur ej upphäfver
förmågan att på vanligt sätt utföra gröfre rörelser,
medför hos däggdjuren förstörelsen af begränsade delar
å rörelsecentrum blott snart öfvergående förlamningar,
medan hos människan en sjuklig förändring af äfven
jämförelsevis mindre barkpartier ofta har lifslång
lamhet till följd. Man vet, att alla rörelse- och
många känselfunktioner kunna utföras af de »lägre»
hjärndelarna, d. v. s. andra än storhjärnans bark. Men
ju högre upp på djurskalan man kommer, desto mera
tages vid hjärnverksamheten storhjärnans bark i
anspråk. Människan har i detta afseende uppnått
ett skede, å hvilket flera af de ifrågavarande
förrättningarna ej längre kunna utföras utan
hjärnbarkens medverkan. Hos öfriga däggdjur anträffas
alla möjliga öfvergångsstadier.
I rent materiellt, således i anatomiskt afseende
uppenbarar sig denna olikhet genom olika utveckling af
hjärnbarkens olika delar. Ännu känna vi visserligen
ej tillräckligt alla de olika delarnas funktionella
betydelse för att kunna jämföra dem hos olika
arter. Men rörande åtminstone en del är denna fullt
klar, nämligen rörande pannhjärnan. Dennas utbildning
tilltager i allmänhet märkbart från lägre till
högre däggdjur. Medan pannhjärnan ännu hos rofdjuren
äfvensom hos halfaporna (fig. 270) blott representeras
af den främsta hjärnspetsen, är densamma mycket
mera utbildad hos aporna (fig. 271), ännu mera hos
de människolika aporna (fig. 272), hvilka i sin tur
öfverträffas af människan, där pannhjärnan utgör 30—40%
af storhjärnans yta (fig. 273). Och det torde kunna
anses vara fastställdt, att hos människan särskildt
stark utbildning af pannhjärnan ofta åtföljes af
ovanligare själsegenskaper, medan abnormt liten
pannhjärna tämligen regelbundet kännetecknar den
intellektuellt underlägsne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
