Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 174 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 270. Hjärna af en halfapa (Lemur mongoz), uppifrån och från sidan.

I detta sammanhang har en af samtidens förnämsta
hjärnanatomer, Edinger, fäst uppmärksamheten på,
att ansiktstypen af ett jämförelsevis stort antal
betydande män gör intryck af att de som barn hafva
lidit af hydrocephalus (hjärnvattusot: en sjukdom,
framkallad af en under fosterlifvet börjande abnormt
stor samling af hjärnvätska, som medför en förstoring
af hjärnskålen), men att denna åkomma sedermera under
uppväxten försvunnit. Enligt Edinger kan man antaga,
att, ifall hydrocephalus i sin lindrigare form öfvergår
till hälsa, hjärnans tillväxt möter mindre motstånd i
den genom den föregångna sjukliga processen utvidgade
hjärnskålen än under fullt normala utvecklingsförhållanden.
Såsom bevis för riktigheten af denna sin uppfattning anför
Edinger, huru den berömde musikern Rubinsteins mäktiga
hufvudskål vid obuktionen visade tydliga tecken på en
gammal rakitis, att Cuvier, som hade en mycket tung hjärna,
i sin ungdom var hydrocefalisk, hvilket också varit
förhållandet med den snillrike Helmholtz. Naturligtvis,
tillägger Edinger, äro ej alla intellektuellt högt
begåfvade människor botade hydrocefaler, lika litet
som hvarje läkt hydrocephalus är åtföljd af pannhjärnans
högre utbildning.

En särskild uppmärksamhet har sedan länge den
omständigheten ådragit sig, att den undre
pannvindeln hos aporna ej är utbildad eller åtminstone
är mycket svagare än hos människan; de människolika
aporna uppgifves dock stundom vara äfven i detta
afseende bättre utrustade. Som nu allmänt erkännes,
att denna del af hjärnan är »talcentrum», så inse
vi utan vidare, huru denna människans mest specifika
förmåga, talets gåfva, står i uppenbart samband med
utbildningen af denna förmågas materiella underlag.

Med afseende på pannhjärnan är således motsvarigheten
mellan organ och själsfunktion påtaglig. Men utan fara
för principiella misstag kunna vi gå ett steg längre
och påstå, att hos alla däggdjur (äfven hos aporna)
associationscentra äro jämförelsevis mindre utbildade
än hos människan.

Fig. 271. Hjärna af makak (Macacus cynomolgus), uppifrån och från sidan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>