Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Människan och hennes närmaste släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hos de lägsta Primates, halfaporna, företer det
liksom andra organsystem en nära öfverensstämmelse
med förhållandet hos lägre däggdjur, hvilken bland
annat framträder i hjärnskålens ringa utbildning
i förhållande till ansiktsdelen. Hos de öfriga
Primates visar sig hjärnskålens öfverlägsenhet öfver
ansiktsdelen därigenom, att den förra i växlande
utsträckning öfverlagrar den senare. Därmed
sammanhänger en annan viktig egenskap, absolut
egendomlig för aporna och människan: ögonhålorna
äro riktade framåt, ej såsom hos lägre däggdjur och
ännu hos en del halfapor åt sidorna, och hvardera
ögonhålan är genom en benvägg skild från den af
tuggmuskler upptagna tinninghålan, medan hos alla
andra däggdjur, halfaporna inbegripna, sagda hålor
ej äro skilda från hvarandra genom en dylik vägg
(fig. 284—285). Det är alldeles gifvet, att denna
för människan och aporna egendomliga anordning i alla
afseenden är mera fulländad än den hos halfapor och
lägre däggdjur förekommande. Ty medan hos de senare
ögat logeras i samma hålighet som tuggmuskulaturen,
har ögat hos de förra genom uppkomsten af den förut
omnämnda skiljeväggen fått sitt eget rum, där det är
fredadt för tuggmusklernas inverkan. Af synnerligen
stor betydelse för aporna och människan är dessutom
den omständigheten, att ögonhålorna och därmed
ögonen riktats framåt. Ty först härigenom blir det
perspektiviska seendet möjligt, medan hos alla djur,
där ögonen äro riktade åt sidorna, såsom förhållandet
är hos flertalet lägre, två af hvarandra oberoende
bilder å ögonens synhinna uppstå. Fråga vi åter efter
hvad som förorsakat denna uppenbara förbättring i
ögonapparaten, så torde vi ej misstaga oss, om vi
tillskrifva hjärnan förtjänsten däraf. Storhjärnan
har, som vi sett, hos Primates förstorats, hvarvid
dess tinningdel småningom vuxit ut utanför ögonhålans
bakersta parti, hvilket med nödvändighet måste ha
till följd, att hela ögat förändrar ställning, ej
mera vetter åt sidan utan tryckes framåt och inåt
mot näshålan.
Denna ögonens nya och förbättrade ställning hos aporna
och människan har dock kraft ett offer. Som ögonen
ej blott riktats framåt utan på samma gång närmare
hufvudets midtellinje, har med nödvändighet hela
näsan sammantryckts, så att detta organ småningom i
högst väsentlig grad minskats och i samma mån har dess
funktionella betydelse nedsatts. Genom storhjärnans
och ögonens högre utbildning har således hos människan
liksom hos aporna luktsinnet tillbakabildats — ett
sinne, hvilket hos flertalet lägre däggdjur, såsom
vi dagligen kunna iakttaga hos våra husdjur, spelar
en ledande roll. Att i själfva verket luktorganet
hos människan, jämfördt med flertalet däggdjur, är
rudimentärt och mycket lägre utbildadt än våra öfriga
sinnesorgan framgår redan af det faktum, att medan
på grundval af vårt hörsel- och synorgan de sköna
konsterna, musik och bildande konst, utvecklat sig,
vårt luktsinne ej utgör underlaget för någon konstart,
ty »parfymeriet» kan näppeligen göra anspråk på att
komma under denna rubrik.
Äfven i andra afseenden har hjärnans förstoring hos
Primates inverkat omgestaltande på kraniet. En blick
på förut meddelade bilder af människo- och djurkranier
upplyser oss om, huru vid hjärnskålens starkare
utvidgning hos människan den bakom nackhålet belägna
delen af nackbenet delvis ryckt ned på kraniets bas,
så att nackhålet vetter nedåt, medan hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
