Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Apmänniskan från Java. - Framtidens mänsklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudskålsformen långt ifrån likformig, utan man kan skilja
på olika grupper: 1) de som inflyttat från landet till staden
äro mera långskalliga än landtbefolkningen; 2) de hvilkas fäder
inflyttat från landsbygden äro mera långskalliga än den förra
gruppen, och slutligen 3) de hvilkas fäder eller förfäder redan
voro stadsbor äro mera långskalliga än grupp 2. Denna företeelse
kan enligt Ammon endast förklaras genom antagandet att stadslifvet
åstadkommer ett fortgående urval af den långskalliga och ett
undertryckande af den mera kortskalliga typen. Som de mera
långskalliga bland landtbefolkningen visa en bestämd tendens att
bosätta sig i staden, måste gifvetvis landtbefolkningen med tiden
blifva allt mera kortskallig. Ammon söker dessutom visa, att de bland
stadsinvånarna, hvilka ägna sig åt intellektuellt arbete i allmänhet,
äro de mest långskalliga. Denna likaväl som några andra kroppsegenskaper,
hvilka uppträda förenade med dolikocefalien, äro naturligtvis som sådana
utan betydelse i den sociala kampen för tillvaron; hvad som här gifver
utslaget äro vissa psykiska och moraliska egenskaper, hvilka bättre än
andra motsvara de högre sociala fordringarna. Dessa själsegenskaper äro
lika mycket som vissa rent kroppsliga karaktärer rasegendomligheter.
Emedan nu sagda själsegenskaper stå i växelvärkan med kroppsliga
egenskaper (såsom dolikocefali etc.), blifva således också dessa senare
indirekt underkastade det sociala urvalet. Under förutsättning att dessa
Ammons iakttagelser äro exakta och att de kunna förallmänligas, skulle
således under inflytande af våra sociala förhållanden bland annat
hufvudskålens form under tidernas lopp undergå en förändring.
Men af ofantligt mycket större betydelse för mänsklighetens
gång mot höjderna blir frågan, huruvida vi ha anledning antaga, att
människans mest speciella specialitet: hjärnan (och därmed hjärnskålen)
kommer att ytterligare utbildas hos mänskligheten. De redan gjorda
framstegen äro synnerligen lofvande. I ett föregående kapitel hafva vi
sett, att däggdjurens hjärna och speciellt deras stora hjärna under
tertiärtidens lopp undergått en högst väsentlig utdaning och förstoring.
Detsamma gäller, som förut anförts, människans utdöda anförvanter:
hos Pithecanthropus utgör hjärnskålens rymdinnehåll ej fullt 900, hos
urmänniskan omkring 1230 och nutidens européer 1480—1550 kubikcentimeter.
Och denna utvecklingsriktning fullföljes alljämt hos de senare. Hos dem har
nämligen påvisats en förstoring af hjärnskålen äfven under den »historiska»
tiden. Redan Broca hade funnit, att hjärnskålen hos staden Paris’ invånare
tilltagit i storlek under seklernas lopp. Af en senare med modärna metoder
gjord undersökning fram går otvetydigt, att under den yngre stenåldersperioden
det största antalet (30,3 %) af Frankrikes befolkning hade en hjärnskålsrymd
af 1300—1400 kcm.; hos parisare från 12:te århundradet (37,7 %) utgjorde denna
1401—1500 kcm. och hos de flesta nu lefvande parisare (47,7 %) 1501—1600
kcm. Mindre än 1200 kcm. rymdinnehåll hade bland stenåldersskallarna 17 %
och mindre än 1300 20,8 %, hvaremot bland de två andra kategorierna ej
förekom något kranium med så ringa rymdinnebåll. Å andra sidan
uppnådde intet stenålderskranium 1700 kcm., intet medeltidskranium 1800,
hvilken siffra däremot uppnås af 5,2 % moderna pariserkranier. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
