Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Apmänniskan från Java. - Framtidens mänsklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordens nu lefvande befolkning brukar delas. Man har häraf velat
draga den slutsatsen, att resultatet af detta närmande mellan raserna
skulle bli en enda likartad människoras med samma kroppsliga,
intellektuella och moraliska egenskaper, hvilken öfver hela jorden skulle träda
i stället för nutidens så vidt skilda raser. En annan uppfattning har uttalats
af den franske antropologen Quatrefages. Han anser, att till följd
af rasernas nuvarande fördelning rasblandningen näppeligen öfverallt skall
kunna försiggå i samma proportion. Han anser det fastmera för
sannolikt, att Afrika alltid kommer att bibehålla mera af den svarta rasens
blod, liksom Asien af den gula och Europa af den hvita än andra delar af
världen. Vidare bör miljöns inflytande på befolkningens andliga och
kroppsliga kynne ej underskattas. Huru mycket människan än kan modifiera
dess inverkan, hon förmår dock aldrig helt och hållet undandraga
sig densamma. Alltså: under förutsättning att vår planet äfven
framdeles förblifver sådan den nu är, skulle resultatet af en fullständigare
och allsidigare blandning af våra olika människoraser bli uppkomsten ej af en
enhetlig, hela jorden befolkande typ utan snarare af nya folkslag med
annan kultur och andra själs- och kroppsegenskaper än dem, som äro
utmärkande för nutidens raser.
Här böra vi erinra oss något, som redan framhållits i första
kapitlet, att vid all organisk utveckling det naturliga urvalet ej med
nödvändighet åstadkommer absolut fullkomlighet utan endast den
fullkomligaste anpassning till de förhållanden, i hvilka organismen lefver. Om vi med
den fullkomligaste varelsen mena en sådan, hos hvilken alla organ äro utbildade
till sin högsta potens, kan således människan lika litet som någon annan
varelse göra anspråk på denna titel. Anpassningen hos människan har slagit in på
den lyckliga specialiteten: hjärnans specifika utbildning, medan samtidigt
andra organsystem och förmögenheter blifvit mindervärdiga, så att hvad lukt,
synskärpa, muskelstyrka m. m. angår, människan vida öfverträffas af och
således är lägre organiserad än ett stort antal andra däggdjur. Men tack
vare sagda specialitet har hon förmått skapa en kultur, som förblir den
viktigaste regulatorn för hennes framtida utvecklingsmöjligheter. Som redan
antydt, är kultur ett något elastiskt begrepp. Från biologisk ståndpunkt —
och det är uteslutande den jag här kan intaga — ingår dock som ett af de mest
ursprungliga och på samma gång viktigaste elementen i hvarje sträfvande,
som kan få namn af kulturarbete, det att bekämpa kampen för tillvaron
i dess råare former. Människan kan visserligen aldrig fullständigt undandraga
sig denna naturlag, men hon kan mildra, kan humanisera dess verkningar,
liksom hon, ehuru hon ej mäktar förändra t. ex. de klimatiska
förhållandena, har lyckats i ganska väsentlig mån upphäfva deras omedelbara
inverkan på sig själf genom användande af bostäder, eldstäder, kläder m. m.
Detta vill med andra ord säga: vid sidan om det naturliga
urvalet har i mänsklighetens historia småningom införts en ny faktor,
som man betecknat som det artificiella urvalet, hvilket allt mera trädt
och framdeles i än högre grad kommer att träda i det naturliga urvalets
ställe. Därmed är naturligtvis ej sagdt, att det artificiella urvalet med
afseende på människosläktet kommer att fullständigt undantränga det senare; men detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
