Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LEGENDEN OM FÅGELBOET.
Hatto, eremiten, stod i ödemarken och bad till Gud. Det
var storm, och hans långa skägg och toviga hår
fladdrade omkring honom som de vindfarna grästuvorna på krönet
av en gammal ruin. Dock strök han inte håret ur ögonen
eller stack skägget inom bältet, ty han höll sina armar
upplyfta till bön. Alltifrån soluppgången hade han lyft sina
knotiga, håriga armar mot himlen lika outtröttligt, som ett
träd ditåt sträcker sina grenar, och han ämnade stå kvar så
alltintill kvällen. Han hade en stor sak att be om.
Han var en man, som hade erfarit mycket av världens
ondska. Han hade själv förföljt och plågat, och förföljelser
och plågor från andra hade kommit på hans del, mer än
hans hjärta hade kunnat bära. Så drog han ut på den stora
heden, grävde sig en håla i flodstranden och blev en helig
man, vars böner hördes vid Guds tron.
Hatto, eremiten, stod där vid flodstranden utanför sin
håla och bad sitt livs stora bön. Han bad Gud, att han måtte
låta domens dag inbryta över denna onda värld. Han kallade
på de basunblåsande änglarna, som skulle förkunna slutet
på syndens välde. Han ropade på blodhavets vågor, som
skulle fördränka de orättfärdiga. Han kallade på pesten,
som skulle fylla kyrkogårdarna med högar av lik.
Runtomkring honom var öde hed. Men ett litet stycke
högre upp vid flodstranden stod en gammal pil med kort
stam, som överst svällde ut till en stor, huvudlik knöl, från
vilken nya, färskgröna grenknippen växte ut. Varje höst
blev den plundrad på dessa friska årsskott av invånarna i
det bränslefattiga slättlandet. Varje vår sände trädet ut nya,
smidiga skott, och under stormiga dagar sågos dessa fladdra
och svänga kring det, liksom hår och skägg fladdrade kring
Hatto, eremiten.
Ärleparet, som brukade lägga sitt bo överst på pilens
stam inne bland de uppspirande kvistarna, hade ämnat börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:07:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/legender/0003.html
