Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt byggnadsföretag just denna dag. Men bland de våldsamt
piskande grenarna funno fåglarna ingen ro. De kommo
flygande med sävstrån och rottågor och vinterstånden starr,
men de måste vända om med oförrättat ärende. Just då
märkte de den gamle Hatto, som anropade Gud om att
stormen måtte varda sju gånger våldsammare, på det att
småfågelnästet måtte bortsopas och örnaredet förödas.
Naturligtvis kan ingen nu levande begripa hur mossig
och förtorkad och knotig och svart och olik en människa
en sådan där gammal hedbo kunde vara. Skinnet satt så
stramt över panna och kinder, att han närmast liknade en
dödskalle, och man såg blott på ett litet glimmande i bottnen
av ögonhålorna, att han ägde liv. Och kroppens förtorkade
muskler gåvo den ingen rundning, utan den uppsträckta,
bara armen bestod endast av några smala benpipor, klädda
med tillskrynklat, hårdnat, barkliknande skinn. Han bar en
gammal, tätt åtsittande, svart kåpa. Han var brunbränd av
solen och svart av smuts. Endast hans hår och skägg voro
ljusa, bearbetade av regn och solsken, tills de hade kommit
att få samma gröngråa färg som pilbladens undersida.
Fåglarna, som foro omkring och sökte boplats, togo Hatto,
eremiten, för en annan gammal pil, stäckt i sin
himmelssträvan av yxa och såg liksom den verkliga. De kretsade
omkring honom många gånger, foro och kommo igen, togo
märke på vägen till honom, beräknade hans läge med
avseende på rovfåglar och stormar, funno honom rätt
ofördelaktig, men bestämde sig ändock för honom på grund av hans
närhet till floden och starrtuvorna, till visthuset och
materialboden. En av dem sköt pilsnabbt ner i hans utsträckta hand
och lade där sin rottåga.
Det var ett uppehåll i stormen, så att rottågan inte genast
blev bortryckt ur handen, men i eremitens böner var intet
uppehåll.
— Måtte Herren snart komma och förgöra denna
fördärvets värld, så att människorna inte hinner samla över sig
mera synd! Måtte han frälsa de ofödda från livet! För de
levande finns ingen frälsning.
Så började stormen åter, och den lilla rottågan fladdrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
