Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grälade på dem, då de buro sig dumt åt, han harmades, då
vinden gjorde dem skada, och tålde minst av allt, att de inte
arbetade.
Så sjönk solen, och fåglarna gingo till vila på sina kända
sovplatser inne bland vassen.
Den, som om kvällen går över heden, må böja sig ner,
så att hans ögon komma i jämnhöjd med tuvorna, och han
ska få se en underlig syn avteckna sig emot den ljusa västern.
Ugglor med stora, runda vingar jaga över fältet osynliga för
den, som står upprätt. Huggormar ringla fram där, smidiga,
snabba, med smala huvuden upplyfta på svanlikt krökta
halsar. Stora paddor krypa trögt framåt, harar och sorkar
fly för rovdjuren, och räven tar språng efter en läderlapp,
som jagar myggor över floden. Det är, som om varje tuva
hade fått liv. Men under allt detta sova småfåglarna på de
gungande vasstråna, säkra för allt ont på dessa viloplatser,
som ingen fiende kan nalkas, utan att vattnet måste plaska
eller vassen darra och väcka dem.
När morgonen kom, trodde ärlorna först, att gårdagens
händelser hade varit en skön dröm.
De hade tagit sina landmärken och flögo rätt på sitt bo,
men det var borta. De jagade sökande utåt heden och stego
rätt upp i luften för att speja. Det fanns inte spår av bo
eller träd. Till sist satte de sig på ett par stenar vid
flodstranden och funderade. De vippade på den långa stjärten
och vände på huvudet. Vart hade träd och bo tagit vägen?
Men knappt hade solen hunnit en handsbredd över
skogsbältet på andra flodstranden, förrän deras träd kom
vandrande och ställde sig på samma plats, som det förra dagen
hade intagit. Det var lika svart och knotigt som då och bar
deras bo på toppen av något, som måste vara en torr,
upprättstående gren.
Då började ärlorna åter bygga utan att vidare grubbla
över naturens många under.
Hatto, eremiten, som jagade de små barnen bort från sin
håla, sägande dem, att det hade varit bäst för dem, att de
aldrig hade sett dagen, han, som rusade ut i dyn för att
slunga förbannelser efter de glada, unga människor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
