Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rodde uppför floden i vimplade båtar, han, för vilkens onda
ögon hedens herdar vaktade sina hjordar, återvände inte till
sin plats vid floden för småfåglarnas skull. Men han visste,
att inte blott varje bokstav i de heliga böckerna har sin
dolda, mystiska betydelse, utan så har ock allt, som Gud
låter ske ute i naturen. Nu hade han funnit ut vad det kunde
betyda, att ariorna byggde sitt bo i hans hand. Gud ville,
att han skulle stå kvar, bedjande med upplyfta armar, till
dess fåglarna hade hunnit uppfostra sina ungar, och mäktade
han detta, skulle han bli hörd.
Men under denna dag såg han allt färre domedagssyner.
I stället följde han allt ivrigare fåglarna med sina blickar.
Han såg boet snabbt fulländas. De små byggmästarna
fladdrade runtom det och avsynade det. De hämtade några små
lavar från den verkliga pilen och satte fast utanpå. Det
skulle vara i stället för rappning eller färg. De hämtade
den finaste ängsull, och ärlehonan tog dun från sitt eget
bröst och klädde boet invändigt. Det var inredning och
möblering.
Bönder, som fruktade för den fördärvliga makt, som
hedbons böner kunde ha vid Guds tron, brukade bära till honom
bröd och mjölk för att blidka hans vrede. De kommo även
nu och funno honom stående orörlig med fågelboet i sin
hand.
— Se, hur den fromme mannen älskar de små djuren!
sade de och fruktade inte mer för honom, utan lyfte
mjölkämbaret till hans mun och förde brödet inom hans läppar.
När han hade ätit och druckit, drev han bort människorna
med onda ord, men de logo blott åt hans förbannelser.
Hans kropp hade för länge sedan blivit hans viljas tjänare.
Med hunger och slag, med dagslånga knäfall och veckolång
vaka hade han lärt den lydnad. Nu höllo järnhårda muskler
hans armar uppsträckta under dagar och veckor, och då
ärlehonan låg på äggen och inte mer lämnade nästet, uppsökte
han inte sin håla ens under natten. Han lärde sig att sova
sittande med uppsträckta armar. Bland öknens vänner finnas
nog de, som ha gjort större ting.
Han vande sig vid de två små oroliga fågelögon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
