Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santa Caterina av Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANTA CATERINA AV SIENA
bese rummet, där hon bodde, och peka på liggplatsen och
brevbuntarna. Och de berätta hur hon först inte alls kunde
lära sig skriva, men så kom det över henne alldeles
plötsligen, att hon kunde alldeles utan lärdom. Och se bara
vilken god och redig stil! Så visa de på den lilla flaskan
hon brukade bära vid bältet för att alltid ha en smula
droppar till hands, om hon skulle möta en sjuk. Och de läsa
en välsignelse över den gamla nattlampan, som hon bar i
handen, då hon kom och såg till de sjuka under lidandets
nätter. Det är alldeles, som ville de säga:
— Gud, Gud, att hon nu är borta, den lilla Caterina
Benincasa, att hon aldrig mer ska komma och se om oss
gamla!
Och de kyssa hennes porträtt och bryta blommor ur
buketterna och gömma hos sig som minne.
Det ser just så ut, som om de kvarvarande i hemmet för
länge sedan hade berett sig på skilsmässan och försökt göra
allt möjligt för att bevara minnet av den bortdragna riktigt
levande. Se där på väggen, där är hon målad, där är hela
hennes lilla historia, uppsamlad drag för drag! Där är hon,
då hon klippte av sig det långa, vackra håret, för att ingen
man skulle kunna älska henne, ty hon ville alls inte gifta
sig. Oj, oj, vad smälek hon fick lida för den saken! Det är
förfärligt att tänka på hur hennes mor pinade henne och
behandlade henne som en tjänstepiga och lät henne sova på
stengolvet i förstugan och inte ville ge henne mat, bara
därför att hon envisades med det håret. Men vad skulle hon
göra, hon, som ingen annan brudgum ville ha än Kristus, då
de ständigt ville gifta bort henne? Och där är hon, då
hon låg på knä och bad och hennes far kom in i rummet,
utan att hon visste det, samt såg en skön, vit duva sväva
över hennes huvud, så länge bönen varade. Och där är hon
om julnatten, då hon hade smugit sig bort till madonnans
altare för att riktigt fröjda sig över Guds sons födelse. Och
då den vackra madonnan böjde sig ner från tavlan och räckte
henne barnet, för att hon skulle få hålla det på sina armar
för ett ögonblick. Å, en sådant vällust det då var över henne!
Ja, man behöver alls inte säga, att hon är död, den
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
