Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santa Caterina av Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGENDER
saknade luft och vatten och himmel och jord. Han tänkte,
att han ville vara en tiggare vid vägen, han ville vara sjuk,
hungra och frysa, bara han fick leva.
Han önskade, att allt skulle dö med honom, att ingenting
funnes kvar efter honom. Det hade varit en stor tröst.
Men att nästa dag och alla dagar folk skulle komma på
torget och handla, att kvinnorna skulle hämta vatten vid
brunnen och barn löpa på gatan och han inte se det, det
kunde han inte uthärda. Han avundades inte bara dem, som
kunde ståta och festa och voro lyckliga. Han avundades lika
mycket den eländigaste krympling. Vad han ville, var endast
och allenast livet.
Så kommo präster och munkar till honom.
Han blev nästan glad, ty nu hade han någon att vända
sin vrede emot. Han lät dem först tala litet, det roade honom
att höra vad de ville säga till en så förorättad man, men när
de sade honom, att han skulle glädja sig åt att det tilläts
honom att i sin blomstrande ungdom utträda ur livet och
vinna himmelens salighet, for han upp och utgöt sin vrede
över dem. Han hånade Gud och himmelens fröjder, han
behövde dem inte. Han ville livet och jorden och flärden och
lustan. Han ångrade var dag, som han inte hade vältrat sig i
jordisk fröjd. Han ångrade varje gång han hade motstått en
frestelse. Vad behövde Gud bekymra sig om honom? Han
hade ingen längtan efter hans himmel.
När prästerna fortsatte att tala, tog han en av dem för
bröstet och skulle ha dödat honom, om inte fångknekten
hade kastat sig emellan. De läto nu binda honom och
stoppade till hans mun och predikade för honom, men så
snart han fick tala, rasade han som förut. De arbetade med
honom i timmar, men de sågo, att intet hjälpte.
När de voro alldeles utan annan råd, var det en av dem,
som föreslog, att man skulle sända efter den unga Caterina
Benincasa, som hade visat sig ha stor makt att böja trotsiga
sinnen.
När perugiern hörde namnet, höll han upp mitt i
ordströmmen. I sanning, det behagade honom. Det var något
helt annat att få en ung och skön jungfru att göra med.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
