Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santa Caterina av Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANTA CATERINA AV SIENA
— Skicka mig hit jungfrun! sade han.
Han visste, att hon var en ung färgardotter, som färdades
ensam ute i gränder och gator och predikade. Somliga höllo
henne för vansinnig, andra berättade, att hon såg i syne.
För honom var hon alltid ett bättre sällskap än dessa
smutsiga munkar, som bragte honom från vettet.
Så gingo munkarna sin väg, och han blev lämnad ensam.
Kort efteråt öppnades dörren på nytt, men om den
efterskickade nu hade kommit in, måtte hon ha gått med mycket
lätta steg, ty han hörde intet. Han låg på golvet, såsom han
hade kastat sig i sin stora vrede, och han var för trött att
resa sig eller göra en rörelse eller ens se upp. Han hade
armarna hopsnörda med rep, som skuro djupt in i köttet.
Så kände han, att någon började lossa dessa rep, en varm
hand snuddade vid hans arm, och han såg upp. Bredvid
honom låg en liten varelse i vit dominikanerdräkt, med
huvud och hals så invirade i vita slöjor, att det syntes
jämnt så mycket av hennes ansikte som av en riddares, då
han bär hjälm och har visiret uppslaget.
Hon såg alls inte så from ut, hon var nog lätt retad. Han
hörde, att hon mumlade något om fångknektarna, som hade
dragit till repen. Det var, som skulle hon inte vara kommen
att sörja för annat än de knutarna. Hon var bara upptagen
av att lossa dem utan att göra honom illa. Till sist måste
hon bita i dem, och då gick det. Hon lindade upp repet
med lätta rörelser, tog så den lilla flaskan hon bar vid
bältet och dröp ett par droppar därur på det avgnagda
skinnet.
Han låg och såg på henne hela tiden, men hon hade inte
mött hans blick, tycktes bara tänka på det, som hon hade
för händer. Det var, som om ingenting kunde vara så långt
från hennes tanke, som att hon var där för att bereda honom
till döden.
Han var nu så trött av sin upphetsning och på samma
gång så lugnad av hennes närvaro, att han endast sade:
— Jag tror jag vill sova.
— Det är stor skam, att de inte har bragt dig någon halm,
sade hon.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
