Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santa Caterina av Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SANTA CATERINA AV SIENA
men hon märkte och hörde intet. Hon var, som om hon hade
varit alldeles ensam.
När han kom, var det på samma sätt med honom. Han
hade inte en tanke på alla de andra, utan såg blott henne.
Men då han vid första blicken såg hur hennes ansikte var
upplöst av sorg, strålade han upp och blev nästan glad.
Han ropade högt till henne:
— I natt har du inte sovit, jungfru.
— Nej, sade hon, jag har vakat i bön för dig, men nu
är jag i förtvivlan, för mina böner har ingen kraft.
Han lade sig ner vid stupstocken, och hon låg på knä
där framför för att kunna hålla hans huvud mellan sina
händer.
— Nu ska jag fara att möta din brudgum, Caterina.
Hon snyftade allt djupare.
— Jag kan så dåligt trösta dig, sade hon.
Han såg på henne med ett underbart leende.
— Dina tårar är min bästa tröst.
Bödeln stod bredvid dem med draget svärd, men hon
vinkade honom tillbaka för att få tala ännu några ord med
den dömde.
— Innan du var kommen, sade hon, la jag mig ner på
denna stupstock för att pröva om jag kunde uthärda det.
Och då kände jag, att jag ännu bar fasa för döden, att jag
inte älskar Jesus nog för att vilja dö i denna stund. Och
jag vill inte heller, att du ska dö, och mina böner har ingen
kraft.
När hon hade sagt detta, tänkte han: ”Om jag hade fått
leva, skulle jag ändå ha vunnit henne.” Och han var glad,
att han skulle dö, innan han hade hunnit dra ner den
strålande himlabruden till jorden.
Men då han hade lagt huvudet i hennes händer, kom till
dem båda en stor tröst.
— Nicola Tungo, sade hon. Jag ser himmelen öppna sig.
Änglarna svävar ner för att mottaga din själ.
Det drog ett förvånat leende över hans ansikte. Skulle det,
som han hade gjort för hennes skull, vara värt himmelen?
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
