Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1910
Strindbergsstriden.
Den stora händelsen
under min tid i
Aftontidningen var
Strindbergsstriden. När jag började
med Svenska Folket, hade
jag vänt mig till Strindberg
och bett honom medarbeta.
Det lovade han också, om
han skrev något som
lämpade sig, men det kom
aldrig något. Då
Aftontidningen uppsattes, blevo vi
grannar. Tidningen hade
sinalokaler Drottninggatan
83, och Strindberg bodde i
hörnhuset vid Tegnérgatan strax intill. På sina
morgonpromenader, i allmänhet de enda utflykter han gjorde,
gick han dagligen förbi tidningen. En morgon i slutet av
april 1910, då jag kom ner på redaktionen, låg där ett
brev från honom, som han en stund förut egenhändigt
avlämnat. Han frågade, om jag ville trycka en bifogad
uppsats. Jag skulle då låta honom veta det i telefon.
»Jag skriver», tillade han »utan honorar, men begär
korrektur, och ber få slippa annullerande kommentar av
Red». Uppsatsen, som infördes i tidningen några dagar
senare, bar överskriften Faraondyrkan och utgjorde ett
angrepp på Karl XII-kulten. Den blev inledningen till
en hård uppgörelse med gängse historiska, politiska
vetenskapliga och litterära idoler, som kulminerade fram på
eftersommaren och satte andarna i rörelse över hela
landet och även i grannländerna. Det gick väl an, så
länge han höll sig till de historiska och politiska
företeelserna, om vilka man var van att kivas, men när han
övergick till det litterära och vetenskapliga och riktade sina
stötar mot levande och populära personligheter, tog det
eld i knutarna på allvar. Om han ändå nöjt sig med att
hudflänga de akademiska ritualisterna, som fått sina
fiskar varma många gånger förr, hade det väl kunnat
passera, men när 9o-talet med Heidenstam i spetsen och
den från sina forskningstriumfer i Asien nyligen
hemkomne och furstligt firade Sven Hedin råkade i gluggen
för honom, reste man sig till motvärn. Det ena lägret
stod mot det andra. För eller mot Strindberg.
Valfrid Spångberg.
Valfrid Spångberg.
De fem raderna.
August Strindberg:
Låtom oss nu skåda mästerverket från svenska
skaldekonstens renässans 1890.
De fem raderna:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara
originellt!)
138
Jag längtar hem.
(Vi ha hört dét!)
Jag längtar vart jag går — men ej till människor! Jag längtar
marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)
Han längtar hem! Skönt! Men icke till människorna,
och detta sista måtte ha slagit an på fröken Ellen Key,
fastän hon uppger sig i tid och otid älska hela
människosläktet, hennes force. Men antaget att man’ icke har några
fränder eller vänner därhemma att längta efter, så
brukar ens längtan dock sträcka sig till det varmaste
landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn,
icke »lekt barn», ty förställningskonsten är ringa i
barnaåren, hos normala människor åtminstone: Men
författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara
till marken och stenarna.
Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några
känslostämningar, som dock är en ingrediens i poesien.
August Strindberg.
»Abrakadabra.»
En Strindbergs-artikel i kritiskt ljus.
För att ställa de fem radernas innehåll i ytterligare
belysning väljer Strindberg sedan några dikter, först och
främst Björnsons sköna längtansdikt från främmande
land, dock utan att interfoliera — möjligen emedan
Björnson är död (ehuru Strindberg just inte visat någon
vördnad för gravar) eller troligare bara emedan det
inte passar här, eftersom det skulle blotta ohållbarheten
av hans kritiska metod i det föregående.
»Syng mig hjem om I kan,»
Tänka vi oss en Strindbergsreplik, blev den väl
ungefär så här: (Ja försök bara! Eller: Det går inte!)
»Jeg vil dö i mit land,»
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara
originellt!)
»Syng mig frem til mit
hjem,»
(Vi ha hört det.) O. s. v.
Och ett sådant sätt att
bevisa, att en dikt är
humbug eller blå dunster, anser
Strindberg skola övertyga
dem som ännu ha
intelligens nog att följa en
bevisning!
Henning von Melsted.
Henning von Melsted.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
