Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1910
Strindbergsstriden.
Upptäckarhumbug.
— Kan man kalla Hedin en humbug då?
— Nej, inte direkt. Men hans oförmåga att skildra det han
sett, och hans negativa metod att korrekturläsa och nafsa efter
stora föregångare i stället för att giva positiva beskrivningar
efter eget iakttagelsematerial, gör hans arbete söndrigt. Hans
rysligt grundliga sätt att fotografera vindens spår i sandhögarna,
och obetydliga vattendrags riktningar i väderstreck, fyller
volymer med innehåll, utan att ge något riktigt begrepp om landet.
Men däremot får man vissa falska begrepp, såsom att Hedin
varit den förste som inträngt i Tibet och Lassa, och intervjuvat
Stor-Laman (på vilket språk?). Han säger icke ut det direkt,
men ger framställningen den färgen som om så vore fallet.
— Har han inte upptäckt något nytt land då?
— Nej, varken Tarimbäcken, Lop-Nor (sjön), Gobi eller Tibet.
— Varför skulle stadsfullmäktige, skolungdom, riddarhus och
Skansen trummas opp då?
— Fråga mikrocefalerna vid Operaterrassen! Känner du inte
Kiplings amerikanska nationalhymn? »Var fräck! Var fräck!
Så går du fram i livet!»
— Men finns det inga gränser för fräckheten?
— Nej, den är gränslös som okunnigheten, dumheten och den
moraliska fegheten!
— Vilket upphöjt exempel för den växande ungdomen, som
nu skall uppfostras till mohikaner, nattvandrare och — spioner.
August Strindberg.
Strindbergs asiatiska horisont.
Jag inser det löjliga i att ta
Strindberg på allvar. För hans
snille finns ju inga gränser.
Men hur är den publik
beskaffad som kan trakteras med
dylikt struntprat? Han söker
lura i sina stackars läsare att
Prschevalskij gjorde unnan allt
vad Asien heter och att
varken jag eller någon annan hade
där att göra sedan. Och dock
ha vi i denna stad hela
institutioner som icke. syssla med
annat än vårt lands
utforskande och uppmätning.
Strindberg vet nog en hel del, men det är en sak han inte vet — hut.
Han vill inbilla okritiskt folk att han söker efter sanningen. I
hans artikel finns icke en rad som är sanning, allting är falskt
eller med jesuitisk lumpenhet förvrängt. Han skäller och gläfser
som om det gällde att störta Jerikos murar. I den ena tidningen
ljuger han hänsynslöst, i den andra predikar han evangelium för
folket. Han är som den kinesiska svalan, som bygger sitt bo av
sin egen saliv.
Sin feghet förråder han ofrivilligt då han barnsligt skryter med
att han »törs» anfalla mig. Jag bits inte. Och jag är van vid
kalmucker. För den litterära kobrans giftbett är jag fullkomligt
immun.
Och det är synd, ty Strindberg är en fenomenal begåvning,
med en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning av titan,
Sven Hedin.
sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men
går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom!
Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av
att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. Och ändå
sitter han där alltjämt och skriver, ensam med sitt hat, och
förtäres dag och natt av avunden, värre än kvinnan av sin
svartsjuka. Ett blekt återsken från forna ljusare tider är den enda
lager som smyckar hans silverhår.
Mörkret har redan börjat stiga omkring honom. Snart komma
de svarta läderlapparna, och hjärtat kallnar. Då är det för sent
att bikta. Sedan kommer domen. Skall Strindbergs kristendom
gillas av hans domare? Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som
lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv! Det är som om han
redan med brådskande steg, med bullersamma pipor och flöjter
i täten, börjat sitt tåg under Svarta fanor som visa honom vägen
till Hades. Sven Hedin.
Asiatiska stövlar.
Jag fäster mig icke vid småsaker, som att dr Hedin kallar
Strindberg »den litterära kobran», »schakalen» — en kvickhet
han lånat på annat håll och till yttermera visso upprepar och
utlägger ett par tre gånger — »personifikationen av den råa
pöbeln», »rutten karaktär», »vampyr», »parasit» etc. etc. Men när
han framställer Strindbergs hem som ett sorgehus, i vilket liket
ännu sitter och skriver, i stället
för att lägga sig i den av Hedin
beställda kistan, när han
slutligen, efter alla sparkningar,
gjuter en skål smutsigt
medlidande över den döde, då har
han ohjälpligt spillt ner sig,
han har krympt så man knappt
känner igen honom och man
frågar sig förvånad:» Jaså,
polityren satt så löst?»
Som vinden mumlar i rågen,
så har mer än en gång genom
nationen susat ett litet ord om
hr Hedin. Lyssnade han aldrig?
Många ha uttytt det suset som »Dumbom!» Det är ingen föraktlig
egenskap för övrigt, det försonar mycket, och måhända utgör
det också stundom en liten del av den mänskliga storheten. Men
när blodet stiger en människa åt huvudet, kan det vara en farlig
egenskap. John Landquist.
John Landquist.
En röst ur de djupa leden.
Hur skulle det vara om riksdagens båda kamrar voterade ett
diktargage? (Utopier; jag vet det!) Eller om nationen satte
»stockholmsbarnet», som «inte förstår» stenarna på landet, i stånd
att få en fridens gröna oas, där han kunde åldras, drömma och dö
— utan brödbekymmer? (Behöver inte vara utopi!)
Nog vore det bättre än att ropa Korsfäst åt hans besvikenhets
bitterhet, och håna hans glädjes barn: hans verk. Nog vore det
»hjältarnas folk» mer värdigt. Men när har svensken egentligen
förtjänat det epitetet!
Adolf Lundgrehn.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
