Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1914
Vandrarprästen Petander.
Familjen Petander.
(David Petander längst till vänster.)
I mitten fru Magdalena Pettersson, född Ödberg, änka
sedan 1885 efter skräddarmästaren Nils August Pettersson,
som mutflyttat till Göteborg från Lillkyrka församling i
Örebro län. Hon sitter omgiven av sina sju barn. Bröderna
Pettersson antogo under skoltiden namnet Petander. Fru
Pettersson avled den 5 juli 1914, ett par månader före sin
son David.
De sju barnen äro: August Josua, 1. 1867, numera
praktiserande läkare i Göteborg, Maria Elisabeth, |. 1873,
gift med biskop J. A. Eklund i Karlstad, David Emanuel,
f. 1875, Johan Caleb, f. 1877, ingemiör, Nils August
Jonathan, 1. 1879, ingenjör, Hanna Cecilia, f. 1880, gift
Flodin och Karl Timoteus, f. 1883, docent.
Data i Petanders liv.
Student 1894, prästvigd inför Härnösands
domkapitel 1903, pastorsadjunkt i Nora pastorat, Ångermanland
28/,, 1903—32/, 1905, vice pastor i Ragunda !/,, 1905,
ämbetsbiträde i Ånge åt kyrkoherden i Borgsjö !/,, 1906
— november 1910, då han gav sig ut på vandring.
En bergspredikares död.
Pastor David Petander, den bekante vandringsprästen har
avlidit 1 Ånge den 6 oktober. Dödsorsaken var lunginflammation,
som han ådragit sig sedan han på grund av vägran blivit
dittransporterad för att fullgöra sin mobilisering.
Tag allt vad du har och giv åt de fattiga!
På våren 1913 kom hit till Stockholm en ung
prästman efter en nog så lång vandring. Han hade till fots
336
färdats hela vägen från Ånge i Medelpad. Efter ett par
veckors vistelse i de norrländska skogarnas ensamhet,
där han likt en den första kristenhetens eremit dragit sig
undan för att komma till klarhet med den
världsuppfattning som så småningom mognat inom honom, hade han
börjat sin vandring med två tomma händer. Där han
drog fram samtalade han med barn och vuxna om vad
som låg honom om hjärtat. Till de förra riktade han
vanligen den kategoriska frågan: Vad tycker du bäst om,
pengar, vackra kläder eller att vara god? Där han på
sin väg mötte sjukdom och nöd stod han genast till tjänst.
Han kom t. ex. till en fattig sjuk kvinna i Gävle. Han
skurade själv golvet åt henne och tvättade hennes
kläder. På ett annat ställe, där han erhållit rum över
nätten, kom en berusad tiggare och knackade på. Den
unge prästen förde honom in i rummet, överlät åt
drinkaren sin egen säng att ligga i och lade sig själv på golvet.
Ibland förvägrades honom nattlogis. Ingen visste vem
han var, utan man tog honom för en vanlig luffare. Och
själv ville han inte förskaffa sig någon förmån genom
att tala om att han var komministern i Ånge, David
Petander. Många spredo ut rykten om att han var
rubbad, men detta avskräckte honom ej. Ja, i Örebro,
där kväll efter kväll samlades 2 000 människor för att
höra honom i Cirkus, tillsändes honom anonyma brev
och utspriddes att han rymt från hustru och barn —
och detta fast han ingen familj hade. På dem, som
kommo i närmare beröring med honom gjorde han
emellertid ett starkt intryck genom sin egenartade, utpräglade
personlighet alltid omgiven av en viss melankoli.
I kulört krage på predikstolen.
Till Stockholm anlände han påsken 1913 och vistades
här 3—4 månader. Han höll föredrag i Stefanskyrkan,
Florakyrkan, S:t Göran, ’K.F.U.K. Över huvud taget
hade han svårt att få lokal. Prästerna ville ej upplåta
kyrkorna, och efter hans föredrag i K.F.U.K. uppväcktes
en bokstavlig storm inom föreningen, därför att han inte
efter alla läsarkonstens regler börjat och slutat sitt
föredrag med bön och därför att han ansåg sjungandet av
andliga sånger vara av föga betydelse. En kyrkoherde i
Stockholm, medlem av konsistorium, yttrade på tal om
Petander: »Den ulven släpper jag inte in i min församling».
På somliga ställen befarades att han skulle spränga
kyrkorna genom att dra så många åhörare till sig. Men om
han hade svårt att få allmänna lokaler för sina föredrag,
kunde ingen hindra honom att enskilt samtala med
personer. Han satte sig på en bänk i Humlegården och talade
med förbigående, han tog i sin privata bostad emot
besök av personer, med vilka han samtalade till långt
in på natten. Redan i sitt yttre uppträdande stötte han
prästerskapet för huvudet. Han predikade nämligen aldrig
i prästkappa och prästkrage. Han var klädd som en
arbetare, hade kulört, mjuk krage, som han själv
tvättade. Då han av pastor Wenner i Stockholm inbjöds att
rekreera sig i en villa på Stora Essingen, sysselsatte
han sig där med att halvsula skor åt de fattiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
