Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1917
Unga diktare.
Dan Andersson Ragnar Jändel
SVARTA TILL KÄRLEKEN
BALLADER OCH HATET
Dan Andersson
f. 1888. ALBERT BONNIER
En gamling.
Jag fick bröd men jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrån,
och jag byggde av otäljd furu
ett pörte vid Savonaån.
Jag åt bark med de mina om våren,
och till drick jag tappade sav,
jag timrade giller i snåren
och var nöjd med vad Herren gav.
Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
hon regerade mest som den onde,
och drev drängar med hugg och slag.
Och åt mäj som var gammal och styvbent
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fått äga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.
Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
och hon vart min ålders ris.
Och en dag stod en kärra på backen,
med en hösäck och bräde för två,
och för kärran stod tjuguårs Blacken,
och hans man var som aska grå.
Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
vart färden gäller så dags,
men jag ville ändå inte våga —
att tiga är bäst till lags,
och jag teg och jag frågade icke,
och jag åt min välling i vrån,
och jag hörde på hela timmen,
ej ett ord av min ende eon.
Det var tyst med svära och träta,
det var ovant mot andra dar,
och när pojken min slutat att äta
så sa han, nu åker vi, far!
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
Är det andra tider igen?
Men en vill inte fråga och bråka —
en får veta — får veta sen.
Vi stannade här. Jag är gammel,
jag orkar ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Ragnar Jändel
FRAMS FÖRLAG f. 1895.
En trött grubblare.
Jag vill inte grubbla längre,
jag vill inte mer vara stor.
Jag vill tänka att världen är stor och god,
jag vill vara ett undrande barn.
Jag vill slå mina armar omkring en hals
och vaggas en kväll i sömn.
Mot stjärnorna vill jag titta
och säga: »Så vackert det är!»
Jag vill tro på änglarnas skirvita här
och på varandets skimrande sken.
Jag vill falla på knä en dunkel kväll
i andakt, som barn, för Gud! —
Ensam kväll.
Jag har tittat en stund på stjärnorna,
som i eviga banor går.
Jag har tänkt på världarnas svindlande dans
och hört hur mitt hjärta slår.
Jag har böjt mitt huvud i händerna,
jag lyssnar på mänskornas skratt...
Jag ser en ensam lång, lång väg
och en dörr till en okänd natt...
Men gott är vid fattighusborden,
få ha som en orubblig tröst:
här är närmare djupa jorden,
och den fattiga skördens höst.
På min träbrits drömmer jag vaken,
på min träbrits med sparsam halm —
och tung är luften som livet,
som en mara är nattens kvalm.
Och fast han var hård mot far sin,
så längtar jag långt härifrån,
jag längtar att gräva i jorden,
åt min hårde, min ende son.
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
