Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1920
Jordfästningen.
Jordfästningen.
I samma ögonblick som Storkyrkans klocka slog sina två,
dröjande slag öppnades portarna för skaran av inbjudna och
funktionärer. Och med detsamma intonerade orgeln
dämpat den sorgemusik som kronprinsessan Margareta önskat.
Från orgelläktaren och norra läktaren, där hovkapellet
hade sin plats, hade musiken omväxlande tonat, då
Storkyrkans väldiga klockor började dåna, med det avlägsna
sorlet från huvudstadens alla andra kyrkklockor till
ackompanjemang.
Sorgetåget trädde in i templet och i detsamma spelade
orgeln mäktigt upp Chopins sorgmarsch, medan alla
vördnadsfullt reste sig. Djup rörelse lästes icke endast på de
närmast sörjandes ansikten, utan även hos församlingen,
där kronprinsen gick fram, omgiven av fyra av sina barn.
Genom mittgången, företrädd av ettkors av vita blommor,
buret av hovpredikanten Åhfeldt, bars kistan fram och
placerades på den blomstersmyckade katafalken.
De kungliga och andra närmast sörjande togo plats i
högkoret, och framför altaret trädde ärkebiskop Nathan
Söderblom, samt de två liturgerna, kyrkoherde Bokander
och legationspredikanten Williams, samtliga i vita
korkåpor, ärkebiskopen med kräkla i handen. I växelsång av den
svenska liturgen, kyrkokören och en ljus barnkör sjöngs
Te deum. Därefter sjöng församlingen psalmen n:r 102.
Ärkebiskopen förrättade jordfästningen. Efter denna
framsade rev. Williams på engelska en bibeltext ur engelska
begravningsritualen. Efter ytterligare sång av kören och
bön av ärkebiskopen, trädde officerarna fram till kistan,
från vilken den furstliga kronan lyftes, och från
orgelläktaren sjöng Karin Branzell Händels Largo.
e VÄ ef j
Kronprinsessans kista i Storkyrkan.
Långsamt skred kistan, följd av de sörjande, nedför
mittgången och bars till det tillfälliga kapellet söder om
altaret. Kronprinsen med barn, Konung Gustaf och övriga
nära sörjande knäböjde vid kistan, medan
hovkapellet dämpat utförde en sats ur Beethovens sjunde
symfoni. Församlingen väntade i stillhet tills de kungliga
förrättat sin andakt. Vid utgången till vapenhuset
omfamnade konung Gustaf, starkt rörd, sin äldste son och
sina små sonsöner och sondotter.
Kronprinsens tack.
Överväldigande äro de bevis på sorg, förståelse och
deltagande, somi dessa för oss så tunga dagar strömmat mina
barn och mig tillmötes från de mest skilda kretsar inom vårt
land. Särskilt tröstande och en stor hjälp i sorgen är det
att erfara den djupa förståelse som kommit min älskade
hustru till del från det folk som hon under nära femton
års vistelse i Sverige lärt sig komma att hålla kärt.
Hyllningarna åt hennes minne ha därför ock genomgående varit
hållna helt i hennes anda. Djupt ha de rört mig och mina
barn och skola för oss bli ett det skönaste minne för livet.
Då jag ej personligen kan nå var och en enskild, beder
jag nu att få bringa det varmaste tack från mig själv och
mina barn till eder alla, som på det ena eller andra sättet
ha visat edert deltagande och sålunda lindrat sorgen. Till
sist och icke minst uttalar jag min djupa tacksamhet för
den hyllning som så gripande ägnats minnetav en den bästa
maka och moder.
Stockholms slott den 14 maj 1920. GUSTAF ÅDOLF.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
