Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1921
Svenska öden och äventyr.
Svensk murare blir hertig av Mongoliet.
Hertig Larson.
Sverige besökes just nu av F. A.
Larson, en pojke från Tillberga,
som blivit storpolitiker och
samtidigt är missionär, hästhandlare,
diplomat och affärsman. »Hertigen
av Mongoliet» är en allvarlig
bebenämning och ingalunda någon
operettitel.
Larson föddes 1870 och kom vid
23 års ålder till Kina som
medlem av den amerikanska missionen
samt fick sin verksamhet förlagd
till Mongoliet. Här kom han på god
fot med en mongolisk prins och han
kan från hovet berätta åtskilliga goda
historier. Som t. ex. huru prinsens
damer en dag bådo honom att dra
upp byxbenet så att de skulle få
se hans knä. De blevo mycket
förtjusta då de märkte att han »såg
ut som folk». Några kinesiska
handelsmän hade nämligen berättat för
dem att »de främmande djävlarna»
ej hade några knäleder.
Vid boxarupprorets utbrott sökte
en del amerikanska missionärer fly
från Peking på den enda väg som
var öppen, nämligen norrut genom
öknen Gobi till Sibirien. Då de
anlände till Kalgan vid Mongoliets
sydgräns, funno de här de svenska
missionärerna Larson, Söderblom
och Lundquist med familjer, vilka
likaledes stodo i begrepp att
undfly den fientliga kinesiska
befolkningen. Under Larsons ledning
lyckades sällskapet fly från Kalgan
till Kiakhta i Transbaikalien, en
sträcka av ungefär 140 svenska mil,
av vilka 50 genom öken.
Från Kiakhta vände Larson med
familj söderut, till trakten av Urga
i norra Mongoliet, där han blev
förman i en guldgruva. Senare, år”
1902, biträdde han de svenska
132
Hertig Larson, ridande på en inföding.
ingenjörerna Olivecrona och
Lagerholm vid utstakandet av en järnväg
genom Mongoliet. Där befann sig
ett arbetslag på 22 svenskar, som
byggde den ryska bankens hus i
Urga och som gingo fram med en
sådan bärsärksgång att
militärbefälhavaren måste hålla sina
kosacker inne om kvällarna för att
de ej skulle bli sönderslagna av
dalmasarna.
År 1903 tog Larson anställning
i British and Foreign Bible Society
och under sina missionsresor kom
han på god fot med Hutukhta, den
levande guden i Urga, som vid ett
tillfälle skaffade tillbaka inte mindre
än 350 hästar, som rövare stulit av
Larson. Den levande guden
telegraferade nämligen till rövarna att
återställa hästarna — och åtlyddes.
Larson hindrar krig Kina—Mongoliet.
Larsons största bedrift var
emellertid när han gjorde slut på ett
krig mellan Kina och Mongoliet.
I slutet av 1911 företogo mongolerna
i Urga en statskupp, varigenom de
kinesiska ämbetsmännen och
trupperna fördrevos. MHutuklisa
utropades till kejsare och en mongolisk
regering bildades. Frihetsrörelsen
spred sig också från gränstrakterna
till det inre Kina och de kinesiska
trupperna ledo det ena nederlaget
efter det andra. I denna brydsamma
belägenhet vände sig den kinesiska
regeringen till Larson och
förvärvade honom till »rådgivare i
kinesiska angelägenheter». Hans
första uppgift blev att mäkla fred, och
så begav han sig ensam till den
mongoliska överbefälhavaren, prins
Na. Efter en natts samtal med
generalen i hans läger lämnade
Larson detta, men tre dagar senare
mötte han åter på en avtalad
mötesplats prins Na, som smitit från sin
armé och tagit med sig sin gemål
och sina barn.
Prinsen hade med sig en livvakt
på 200 man och det gällde att på ett
grannlaga sätt avväpna denna.
Larson anordnade vid framkomsten
till Tabol, det närmaste kinesiska
lägret, en splendid måltid för
soldaterna, och medan dessa smorde
kråset, lastade deras egna officerare
gevären på kärror som medfördes
söderut. Vapnen blevo sålunda inom
synhåll för truppen, utan att dock
vara tillgängliga i en handvändning.
Nu inträffade det mest kritiska
momentet. Larson hade givit
prinsen sitt hedersord att föra honom
med gemål och barn oskadd till
Peking, men de kinesiska
generalerna voro ej fullt att lita på. Larson
fordrade då att de kinesiska
trupperna skulle dragas bort från hans
marschväg, vilket till slut också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
