- Project Runeberg -  En målares anteckningar. Utdrag ur dagböcker och bref / Del 2. Indien /
181

(1870-1873) [MARC] Author: Egron Lundgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VII) FI /Hü F V E1 ; G Â xg a I;. 1<S1

takel för en målare. KJti nöjet deltogo dock icke alla,
och sàsom bevis på, huru otroligt likgiltiga Hinduerna
ibland kunna vara, säg jag på knappt ett pistolllålls
ai-stand från tumultet vid ett sådant vad en flock indiska
<[vinnor ligga nere vid flodbrädden oeh klappa
tvättkläder, så liclt och hållet obekymrade 0111 både det
politiska och det pittoreska i tilldragelsen, att icke en ibland
dem ens a ände på hufvudet af nyfikenhet, utan alla
fortsatte sitt arbete, som om asynen af en europeisk armé
hade varit en alldaglig och vanlig händelse. »Xil admi-

c. O O

rari» var kanhända deras valspråk.

Så kommo vi till en djup »nullah» med vatten uti
och en hög och smal jordbank förbindande de båda branta
sidorna. Ofver denna bank forslades kanonerna och den
tunga trossen och livad som endast med stor svårighet

C O

hade kunnat transporteras genom vattnet. En tung
am-munitionsvagn, lastad med kanonkulor och förspänd med
två par buffeloxar, hade just hunnit halfvägs på denna
jordbrygga, när ett af hjulen sjönk ned i mullen utanför
bankens kant, så att hela den tunga vagnen tycktes löpa
fara att välta ned i vattnet. Oxarne spjernade och
sparkade i det gnisslande gruset, flasade oeh stötte hornen
mot jorden, men ansträngde sig ändock förgäfves; v
agnen stod fast och liksom försänkt i djupa funderingar,
tvär och trilsk, utan att bry sig det minsta 0111 allt
hojtande och väsen, allt piskande och rappande, och syntes
icke en gång rörd, huru mycket än de beklöfvade djuren
liksom i förtviflan piskade sig sjelfva och hvarandra med
svansarne. Man skickade då en af de största elefanterna
ned i vattnet på sidan af banken, och föraren, som satt
på djurets nacke, talade med låg röst till sin kolossale

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:09:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lemalares/2/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free