- Project Runeberg -  Capitain Lemuel Gullivers resor, till åtskillige långt bårt belägne land / Förre Delen /
8

(1744-1745) [MARC] Author: Jonathan Swift Translator: Olof Bidenius Renhorn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken. Resan til Lillipytt - 1. Gulliver giör en utförlig berättelse, om de egenteliga orsaker, som brakt honom at resa. Han lider skeppsbrot, och bärgar sig med simmande til det Landet, som kallas Lillipytt. Han blifwer bunden och föres i samma tilstånd längre in uti Landet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af wärde, til mig et långt tal, hwaraf jag intet
et ord förstod. Innan han begynte, ropade han
tre gångor: Langro Dehul San. Desse orden
blefwo sedan uprepade, och uttydde genom
teknande, på det jag skulle begripa meningen deraf.
Strax trädde femtio Man fram, och afskuro
Banden, som fästade hufwudet på wänstra
sidan, hwilket gaf mig tilfälle, at wända det til
höger, och i akttaga den Mannens miner och
åtbörder, som skulle tala. Jag ansåg honom för
en medåldrig Man, och längre til wäxten, än
de 3. öfrige, som fölgde honom, af hwilken en såg
ut, som en Små-Dräng, och uppehölt släpet af
hans råck, och de andra 2. stodo på hwar sin
sida, at understödia honom. Han tyktes wara
wältalig, och jag gissade, at han efter kånstens
reglor, blandade uti sit tal, meningar fulla af
hotelser och löften. Jag swarade med få ord, jag
wille säja, med få tekn, men på et sätt, som
utmärkte min undergifwenhet, lyftandes min
wänstra hand och ögonen til Himmelen, såsom at
taga den til Witne deröfwer, at jag dog af
hunger, efter som jag på lång tid intet ätit. Min
hunger war wärkeligen så stor, at jag ej kunde
undgå, at låta se min otålighet (kan hända
emot anständigheten) i det jag, som oftast pekte
med fingret på min mun, på det de skulle förstå
at jag behöfde mat. Hurgo (så kallas en stor
Herre, som jag efteråt lärde) begrep ganska wäl
min mening. Han steg neder af Altanen, och
befalte, at några stegar skulle ställas på sidorne
om mig, på dem upklefwo strax mer än 100.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 14 13:43:11 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lemuelgull/1/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free