Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första Boken. Resan til Lillipytt
- 6. Om det Lillipyttiske Folkets seder, wettenskaper, lagar, sedwänjor och barna upfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Staten, eller det allmänna, warda med
aldrahårdaste straff belagde; men om den
Anklagade, kan wisa sin rena oskuld, så at ingen
twetydighet derwid finnes, då dömmes
Anklagaren til at undergå en försmädelig Död,
och all des Egendom warder i beslag tagen,
til den oskyldigas betalning. Om
Anklagaren wore en utfattig eller en Tiggare, då
betalar Käisaren, af sina inkomster, til den
anklagade skadeståndet, i fall, at han uti
fängelse blifwit inmant, eller på annat, fastän
minsta sätt, illa handteras.
Bedrägeri, anses hos dem swårare, än
röfweri; Hwarföre det ock altid belägges med
döds straff; af orsak, at akt- och waksamhet,
tillika med så mycket förstånd, som hwar Man
eger, kan förwara Fålkets Egendom ifrån
Röfware händer; men redlighet och fromhet
ega ej något, som kan förwara dem för
bedrägeri och falskhet.
Oansedt wi anse straff och belöning[1],
som en Regerings mäktiga Fästen, så måste
[1] Herr Silhouettes första betraktelse, som han
sammandragit af Wabourtons Wärk, om Guds-Dyrkans,
Sedolärans och Regeringskonstens sammanhang, giör
följande Anmärkning.
Af det anförde följer, at nödwändigheten fordrat, i
anseende til hwarjehanda förbrytelsers särskilte
omständigheter, at med et deremot swarande straff, belägga dem,
som Lagens förbåd föraktadt och öfwerträdt. - - - -
Straffet, som uppå Lagarnes öfwerträdelse följer, är des
beskydd och endaste stöd; det enda, som förmår hålla
Fålket i tygelen; Lagens oförmögenhet at belöna dem, som
fullgiöra honom, är häruppå et nog tilräckeligit bewis.
De Twänne förnämsta hinder, som ligga i wägen,
at Lagen ej förmår belöna de lydiga, såsom de förtiäna,
äro: Endels, at Samhället ej kan urskilja och känna dem,
som det förtiänt; Endels ock, at om de kunde urskiljas,
så förmådde det ej, at gifwa dem sin wälförtienta
belöning.
När Öfwerheten låter straffa den Bråtslige, så är
han intet pliktig, at så noga känna de orsaker, som
gifwit anledning til förbrytelsen, emot Lagen. Han
undersöker allenast, om gärningen är, af en fri wilja, skedd,
och frågar ej widare efter omständigheterne, än så wida
de tiäna til fulltygande, om den bråtsligas frihet. Det
tages för en afgiord sak, at ingen kan hållas före, wara
så okunnig, at han ej skulle weta, hwilka som äro de
grofwaste bråtten emot Lagen, ej heller huru oförsynt det
är, at friwilligt bryta deremot.
Okunnighet om alt sådant, skulle ej kunna äga
annat ursprung, än en dum wårdslöshet, som af lätja
försummar at giöra sig underrättad, eller en fäaktig
begärelse, som förblindat wettet. Men det förehåller sig ej,
på samma sätt, med dem, som bemöda sig, at hålla
Lagen: Ty, at dömma om des rättighet til belöningen,
dertil hörer en noga kunskap, af de orsaker, som drifwit
honom dertil. Låtom oss närmare eftersinna skilnaden.
Til en missgärning hörer et upsåt, at giöra det, som
ondt är: deremot är ej nog, då man skal dömma, om
belöning för den, som ej giordt illa, at han afhållit sig
derifrån. Och finnes ej en fullkomlig insikt, om återhålls
grunderne hos Människlige dommare, efter som den
egenskapen endast och allenast tilhörer, den aldrahögsta Guden.
Nu och oansedt, at belöningar, med samma
öfwertygelse och rättwisa ej kunna utdelas, så torde likafult och
sådant oaktadt, den frågan göras: hwarföre man för
Samhällets bästa, icke belönar dem som hålla Lagen, så
wäl som man straffar alla, hwilka bryta emot honom?
Härtil swaras, at Samhället, är ej i tilstånd, at göra
det: Man kunde, til denna utgift, ingen annan tilgång
finna, än allmänne Pålagor, då man skulle gifwa hwar
och en det igen til Belöning, som han förut, såsom
Pålaga utbetalt.
Alla Fålkslags bruk bestyrka mine upgifne skäl. Straff
är uti alla Regeringar efter alla tiders Historier brukadt,
til at bibehålla Laglydnaden. Alla Lagar innehålla intet
annat än straff, och nämna aldrig någon belöning.
Denna märkwärdiga omständighet är ei utan
anmärkning förbigången, af den makalösa Mannen, som
skrifwit Gullivers resor, och hwilken förwärfwat sig, en
så noga kunskap om Människiorne och deras seder.
Igenom denna anmärkning, wisar han, alla
Regeringars ofullkomlighet, som aldeles förbigåt, at för de
laglydige någon belöning utsätja. Han beskrifwer
därefter, den Lillipyttiska Statens Lag, så fullkoml. i sit slag,
som Platonis eller någon annan werldslig wis Mans
Politiske Roman; och är intet billigare, än des Plan eller
Grundritning, om han haft den tankan, at dermed låta
Läsaren, finna en Satyre, öfwer alla, de utur hiernan
spundne, Regerings inrättningar, som aldrig kunna ställas i
wärket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 14 13:43:11 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lemuelgull/1/0069.html
