Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken. Resan til Lillipytt - 6. Om det Lillipyttiske Folkets seder, wettenskaper, lagar, sedwänjor och barna upfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
48
jag likwäl tilstå, det Grunden til at straffa
och belöna, ej uti Europa, med den wishet
som i Lillipytt warder i akttagen. Hwar och
en, som kan skaffa tilräckeligit bewis, at han
uti 73. Månader noga efterlefwat Landets
Lagar, har Rättighet at fordra wissa, emot
des
De Twänne förnämsta hinder, som ligga i wägen,
at Lagen ej förmår belöna de lydiga, såsom de
förtiänaäro: Endels, at Samphället ej kan urskilja och kånna dem,
som det förttänt; Endels ock, at om de kunde urskiljas,
så förmådde det ej, at gifwa dem sin wälförtirnta
belöning.
När Öfwerheten låter straffa den Bråtslige, så är
han intet pliktig, at så noga känna de orsaker, som
gifwit anledning til förbrytelsen, emot Lagen. Han
undersöker allenast, om gärningen är, af en fri wilja, skedd,
och frågar ej widare efter omständigheterne, än så wida
de tiäna til fulltngande, om den bråtsligas frisset. Det
tages för en afgiord sak, at ingen kan hållas före, wara
så okunnig, at han ej skulle weta, hwilka som äro de
grofwaste bråtten emot Lagen, ej heller hurn oförsynt det
år, at friwilligt bryta deremot.
Munnighet om alt sådant, skulle e kunna äga
annat ursprung, än en dum wårdslöshet, som af lätja
försummar at giöra sig underråttad, eller en fägklig
begårelse, som förblindat wettet. Men det förehåller sta ej,
på samma sätt, med dem, som bemöda sig, at hålla
Fagen: Ty, at dömma om des råttighet til belöningen,
dertil hörer en noga kunskap, af de orsaker, som drifwil
honom dertil. Låtom oss närmare eftersinna skilnaden,
Til en missgärning hörer et upsåt, at giöra det, som
ondt är: deremot är ej noa, då man skal Lömma, om
belöning för den, som ei giordt illa, at han afhållit sig
derifrån. Och finnes ej en fullkomlig insikt, om återhålls
grunderne hos Människlige dommare, efter som den
egenskapen endast och allenast tiörer, den aldrabögsta Guden.
Nu och vansedt, at ösjöningar, med samma
öfwerwaels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
