Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackra ögon, bröt på skånska och hette Per
Wicken-berg.
»Det är rätt,» ropade han innan han väl hunnit
draga till dörren efter sig, »gå på, sprattla med benen,
gno in smörjan, hvissla, så går det bättre, vacker figur
Van Amster Kilbecker, alltid densamme, se hur svetten
lackar i pannan på honom, se hur illmarigt han grinar,
den saten ; det är för det han vet, att han brukar rutten
olja, så att man får lungsoten bara af lukten, när man
är tvungen att sitta och måla på hans infama dukar och
med hans förfalskade och giftiga färger sedan — ljus
fågel, Van Amster Kilbecker, lefver af fläsk och kål och
potates, stinn som en korf, vacker pojke...»
»Jag kan ändå icke hålla mig från att grina,» sade
Källbäck, »fast jag snarare borde gråta; här står jag och
spaktlar och rifver färg med pojken dagen i ända, sätter
bort min tid och har dryga skatter att betala, utgifter till
höger och vänster, ledsamheter af alla slag, arbetar som
en negerslaf i \ ästindien och tager mig knappt så
mycket ledighet, att jag kan få mig ett mål ordentlig mat,
och när jag gjort allt hvad i min makt står och allt hvad
jag förmår, hur skall det kunna falla dessa herrar genier
in att betala mig med annat än ovett. Gunåda mig för
fläsk och korf, magrare blir jag för hvar dag, och hustru
min är ursinnig — men det hör icke hit — har det icke
varit tvä bud från fru Tingvall angående hennes luckor,
och lika fullt står jag och svettas med de här dukarna,
som jag kan vara säker på att aldrig få ett öre för —
efter vanligheten, kan jag tänka — jag är ett fä — jag
medger det gärna — men det kan icke hjälpas, det är
nu en gång så, att jag icke förmår se människan gå till
grund bara för brist på ett par dukar; likviil, så mycket
får jag lof att säga och tillstå, att med Finnberg fordras
det verkligen ett hin håles tålamod, och jag gjorde kanske
lika stor tjänst till honom som till mig själf, om jag
skulle gå och kasta dukarna på ögonblicket i Norrström,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
