Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taflor på väggarna och fortepiano om kvällarne. Där
fanns två nnga damer, några små flickor och en
röd-blommig guvernant; eljest, hvarthän man såg, fanns det
skyhöga berg och närmast öfver oss ett mörkt och
hotande fjäll, som den dristiga bondpoesien gifvit namnet
Skårfven. Men nere i trädgården, där bien brummade,
voro körsbären mogna, och emellan vinbärsbuskarna
fanns det violetter och penséer, förgätmigej, röde roser
och öine blå och äfven fjärilar. Alt det pratades
dumheter i kapp, kan du lätt föreställa dig — sagan skulle
eljest icke ha varit rätt fullständig. Det lag en alldeles
förtjusande stillhet och frid öfver det hela. Jag skulle
nästan vilja vara eremit på det viset. — Och hvilken
prakt! De omätliga fjällväggarna öfverklädda som med
ljusblått och grönt sammet, med smala forsar och bäckar
och fall, glittrande i solen som silfver och pärlband,
milslånga och icke persiska mattor af ullgarn men lefvande
ängar och fält med sina doftande blomster, flitiga myror
och myriader kryp med gullvingar, epälettcr och sporrar.
Frukost med färskt smör och grädde, konstrikt kaffebröd,
koketta skorpor, friskt granris på golfvet och på bordet
Kongsbergs Tidende og Correspondent med nyheter om
(¡aribaldis landstigning på Sicilien och jordbäfningen i
Lissabon. Man kände sig liksom i en lugn hamn frän
oceanens stormar, och till och med kanariefågeln i buren
tvektes sjunga: »Viken, tidens flyktiga minnen». Jag gjorde
bekantskaper rundt omkring i bondstugorna och blef
öfverallt emottagen med okonstlad hjärtlighet och välvilja.
Efter allt tror jag att bönder och konstnärer äro de som
förstå hvarandra bäst. Men dagen kom också att jag
skulle lämna Siljord — tiden går och vi med tiden —
och en vacker morgon satt jag således igen i karriolen
nedanom förstugukvisten och körde vidare genom
granskog, förbi forsar och fall; utför långa backar och uppför
dito anlände vi till Bandagsvandet, en stilla och djup sjö,
inklämd emellan skyhöga fjällar. Det är från ett litet
ställe, som heter Dalen, vid denna sjö, som jag skrifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
