Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket för .att blifva en gök helt och hållet som för att
narra ekot i berget att svara, så att jag kunde tro mig
vara i fint sällskap. Eller hvilade jag på arorna och
tänkte på ingenting, såsom man gör när man roar sig
på fullt allvar. Bland vass och näckrosor fick båten
drifva efter eget behag på det klara vattnet, som speglade
liksom i ett omätligt djup de hvita molntapparna på rena
liögblå himlen, medan på afstånd sprittande abborrar lekte
och hoppade i solskenet. Ty jag fiskade icke, men
barndomsminnen simmade omkring, skämtsamt dykande, leende,
vinkande, blinkande som syner i en förtrollad spegel. Än
tyckte jag mig igen se hur gamle »nådig öfversten» i sina
kängor och med sin militäriska mössa satt och betraktade
bina omkring halmkuporna, tyst och stilla och försänkt i
tankar på Voltaire och Swedenborg, på »tröst för den
brottslige» och hvarför »tigrar och vargar också skola
vara», eller hörde jag honom gifva sina order till
inspektor Löfberg i fähuset, som en kommendant på ett
litet Gibraltar, med några kor till besättning och en häst
och hunden Lafs, allesamman respektabla veteraner —
utom regementsmusiken — jag menar grisarna.
1 gröna hagarne rundtomkring dallrade ljusa
silfver-björkar emellan doftande enbuskar och allvarsamma
tallar, ända ner till de gulnade kornåkrarna, där blåklint
och vallmo nog nickade åt hvarann hela dagen utan att
det ändå blef bröllop, hur än prästkragar och klockor i
öfverflöd stodo till reds. Långt bort syntes här och där
emellan dikena skepnader som voro menade att böra
misstagas för lefvande figurer — en trött gubbe, krokig och
med slokig hatt, i hallonbuskarne en hvilande herdinna i
styfkjol eller jägaren med sin bössa och fiskaren i vassen.
Närmare betraktade voro dock dessa gestalter icke annat
än stora kullerstenar, uppstaplade på hvarandra med en
gärdsgårdsstör eller ett metspö, och lefvande voro de
aldrig, om icke i midsommarnattsdrömmen.
Så länge öfverstelöjtnanten lefde, var det icke
ovanligt att släkten samlades ute på Hästängen omkring den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
