Prévost hade icke tänkt sig att skriva en omoralisk bok, ehuru han valde ett tvetydigt fruntimmer och en icke alltid fullt hederlig ung man till huvudpersoner. Han trodde sig utarbeta en moralisk handledning, som skulle göra så mycket bättre gagn, emedan den på samma gång förlustade läsaren med en angenäm lektyr. Man vill gärna tänka sig, att han fått denna idé efteråt, ty romanen har trots de inströdda etikresonemangerna föga anstrykning av docerande traktat. Men i alla fall är den moralisk nog för sin tid, för en tid, vars sedeideal oftast ägde något, som inte riktigt anstår idealen: en viss tillgänglighet. »Dygderna måste veta att något foga sig efter människornas skröplighet och fördärv», lyder en av Prévosts sentenser. Han var helt visst en smula svag för dem som likt Manon »synda utan ondska», och han kan näppeligen vara upphov till den pietetslösa fortsättning av romanen, som utkom 1760 och där chevaliern och Manon, som befinnes ha varit skendöd, efter otaliga vedervärdigheter å ömse håll förenas i äktenskap men tröttna på varandra och skiljas. Den rättsinnige abbén skulle aldrig ha behandlat den återväckta dygden och den härdade troheten på ett så ironiskt grymt sätt. Vad angår stilen och tekniken i Manon Lescaut, så skall läsaren finna, att denna äventyrsfulla berättelse med sitt skenbart färglösa och torra språk och sin absoluta brist på miljöteckning, personbeskrivning, allt vad vi pläga anse som den oumbärliga ramen kring händelserna och replikerna i en roman, äger gripande uttryck för våldsamma lidelser och veka stämningar samt ger verklighetsbilder av pregnant åskådlighet. Man kan inte riktigt utreda, hur detta är gjort — författarens raffinerat konstlösa konst firar här som vid Manons skapelse en fin triumf. Stockholm i juli 1903.<tab><tab>K.J. </chapter>