svär att ägna henne sin kärlek i morgon dag, om hon träder inför honom. I den arma gossen chevalier des Orieux, som skulle blivit malteserriddare men som föredrog att låta sig dubbas av Manon till en kärlekens riddare utan fruktan, om än tyvärr ej utan tadel, tycker man sig igenkänna ett ungdomsporträtt av abbé Prévost, en bild av den i alla avseenden välutrustade ynglingen med upphöjda böjelser och en hetsig livsaptit, som svärmar för den rena idyllen och ryckes med av den virvlande passionen och som av sitt oroliga ingenium försättes i lägen, vilka driva honom till löftesbrott och oegentligheter, utan att han dock någonsin mister sin hederskänsla och sin anborna nobless. Och när chevalierns hedervärda pappa bistert skämtar med sin vilsekomne son om galgbacken, påminner detta om Prévosts fader, den stränge ämbetsmannen, som uppmuntrade sin son, då han intogs i Benediktinerorden, med det hulda löftet, att han skulle förfölja honom kring jordens rund för att skjuta ner honom, ifall han sveke de förbindelser han iklätt sig. Det kan erinras om att den mycket unge Goethe en gång avlade ett brådmoget prov på sin berömda levnadskonst genom att spela chevalier des Grieux' roll — i fantasin. Efter en — inte fullt korrekt — redogörelse för bokens innehåll, som ursprungligen var ämnad att inflickas i »Dichtung und Wahrheit», meddelar han, att läsningen av denna roman satte kulör på hans oskyldiga första kärlek, vars föremål var den något mystiska Gretchen i Frankfurt. Han trodde sig om att kunna älska lika starkt och trofast som chevaliern, och Gretchen höll han för oändligt bättre än Manon. Det bedrövliga tillstånd till kropp och själ, som Gretchens försvinnande vållade honom, skriver han på den stackars riddarens räkning. »Damit an mir erfüllt würde, was geschrieben steht,» slutar han sin korta men för honom själv och Prévosts roman högst upplysande notis.