23 tog hon mitt höviska tilltal utan tecken till förvirring. Jag frågade vad som förde henne till Amiens och om hon därstädes hade några bekantskaper. Hon svarade okonstlat, att hon sänts dit av sina föräldrar för att gå i kloster. Kärleken hade redan gjort mig så klarsynt, ehuru den blott ett ögonblick dvalts i mitt hjärta, att jag betraktade denna avsikt som ett bane-hugg mot min åtrå. Jag talade till henne på ett sätt, som kom henne att fatta mina känslor, ty hon var vida mera erfaren än jag; det var mot hennes vilja man skickade henne i kloster, tvivelsutan för att stävja hennes håg för njutningar, vilken redan yppat sig och vilken i det följande skulle vålla alla hennes och mina olyckor. Jag bekämpade hennes föräldrars grymma avsikt medelst alla de argument, som min gryende kärlek och min skolövade vältalighet kunde ingiva mig. Hon låtsade varken stränghet eller ringaktning. Efter ett ögonblicks tystnad yttrade hon, att hon endast alltför väl förutsåg, att hon skulle bliva olycklig, men att detta uppenbarligen var himlens vilja, alldenstund den icke förunnade henne något medel att undvika det. Ljuvheten i hennes blick och en intagande uppsyn av sorgfullhet vid det hon uttalade dessa ord, eller rättare mitt öde, som drev mig mot fördärvet, tillstadde mig icke att ett ögonblick tveka om mitt svar. Jag bedyrade, att om hon ville sätta någon lit till min heder och till den oändliga ömhet hon redan ingav mig, så skulle jag bruka mitt liv till att fria henne från hennes föräldrars tyranni och till att göra henne lycklig. Otaliga gånger har jag, då jag grubblat häröver, undrat varifrån jag fick så mycken dristighet och lätthet att uttrycka mig; men man gjorde väl icke Amor till en gudomlighet, om han icke så ofta förrättade underverk. Jag tillfogade slutligen en hop ivriga övertalningar. Min sköna okända visste fullväl, att man icke är bedräglig vid min ålder; hon bekände, att om jag såg