25 Mademoiselle Manon Lescaut — så sade hon att hon hette — tycktes högeligen tillfredsställd med denna verkan av hennes behajj. Jag trodde mig skönja, att hon icke var mindre betagen än jag; hon bekände, att hon fann mig älskvärd och att hon skulle fröjda sig över att stå i gäld till mig för sin frihet. Hon önskade veta vem jag var, och kännedomen härom ökade hennes bevågenhet, emedan hon såsom varande av gemen härkomst kände sig smickrad av att hava erövrat en älskare sådan som mig. Vi började råd-pläga om utvägarna att få höra varandra till. Efter många övervägningar funno vi ingen annan möjlighet än flykt. Det var nödvändigt att överlista hennes ledsagares vaksamhet, ty han var en man att taga hänsyn till, änskönt han endast var en tjänare; vi överenskommo, att jag under natten skulle låta ställa i ordning en postschäs och återvända till värdshuset bittida på morgonen, innan han vaknat, varpå vi skulle i hemlighet avvika och begiva oss raka vägen till Paris, där vi vid ankomsten skulle ingå äktenskap. Jag ägde vid pass femtio écus, vilka utgjorde frukten av mina små besparingar; hon hade ungefär dubbla summan. Vi inbillade oss, oerfarna barn som vi voro, att detta kapital aldrig skulle taga slut, och vi räknade icke mindre på framgången av våra övriga åtgärder. Efter att hava intagit min aftonmåltid med livligare välbehag än någonsin förut drog jag mig tillbaka för att verkställa vår plan. Mina anordningar blevo så mycket lättare, som min lilla packning redan var i ordning, då jag ju haft för avsikt att följande dag återvända till mitt hem. Det beredde mig sålunda ingen möda att låta transportera min koffert och anskaffa en schäs till klockan fem på morgonen, vid vilken tid stadsportarna borde vara öppna; men jag stötte på ett hinder, som jag icke hade påräknat och som var nära att fullständigt omintetgöra min plan. Ehuru Tiberge endast var tre år äldre än jag, var