26 han en yngling med moget vett och ett högeligen stadgat levnadssätt; han höll mig kär med en utomordentlig tillgivenhet. Åsynen av en så täck flicka som mademoiselle Manon, min angelägenhet om att ledsaga henne och min iver att avlägsna honom hade hos honom uppväckt några misstankar om min kärlek. Han hade icke vågat återvända till värdshuset, där han lämnat mig, av fruktan att förnärma mig med sin återkomst; men han hade gått att invänta mig i min bostad, där jag fann honom, då jag kom, ehuru klockan var tio på kvällen. Hans närvaro förtretade mig, och han varseblev med lätthet det tvång den pålade mig. — Jag är viss om, yttrade han utan omsvep, att du ruvar över något förehavande, som du vill dölja för mig; jag ser det på din uppsyn. Jag svarade honom ganska tvärt, att jag icke var pliktig att avlägga räkenskap för honom över alla mina förehavanden. — Nej, genmälde han, men du har städse behandlat mig som en vän, och denna egenskap förutsätter någon tillit och öppenhet. Han ansatte mig så hårt och så länge med böner om att jag skulle röja min hemlighet, att jag, som aldrig plägat undanhålla något för honom, utan förbehåll anförtrodde honom min passion. Han mottog min bekännelse med tecken till missnöje, som kommo mig att darra. Jag ångrade i synnerhet min indiskretion att yppa min plan till flykt. Han sade, att han i alltför fullkomlig måtto var min vän för att icke med all makt sätta sig däremot, att han först ville föreställa mig allt vad han trodde vara i stånd att avvända mig därifrån, men att han, om jag icke därefter avstode från detta olycksaliga beslut, aktade varsko personer, som med visshet skulle kunna hejda mig. Därpå höll han ett allvarligt förmaningstal, som räckte över en kvarts timme och som likaledes utlöpte i en hotelse att angiva mig, om jag icke gav honom mitt ord på att uppföra mig med mera förstånd och reson.