32 av en ny älskares föräringar. Och denna tillit hon hade lagt i dagen till hjälpkällor, som voro mig obekanta! Jag hade möda med att åt så många gåtor giva en så gynnsam tydning, som mitt hjärta krävde. Å andra sidan hade jag näppeligen någonsin förlorat henne ur sikte, alltsedan vi kommo till Paris. Sysselsättningar, promenader, förströelser, allt hade vi företagit tillsammans — Allsmäktige, ett ögonblicks åtskillnad skulle svåra bedrövat oss! Vi måste oavlåtligt säga varandra, att vi höllo varandra kära, där-förutan hade vi dött av oro. Jag kunde sålunda med nöd föreställa mig ett enda ögonblick, som Manon kunde varit upptagen av en annan än mig. Omsider trodde jag mig ha funnit lösningen på detta mysterium. — Monsieur de B., tänkte jag vid mig själv, är en man, som gör vidlyftiga affärer och har utsträckta förbindelser; Manons anförvanter hava betjänat sig av honom för att tillställa henne något penningar. Hon har törhända redan erhållit sådana av honom, och i dag kom han för att bringa henne ytterligare medel. Utan tvivel har hon gjort sig en förnöjelse av att dölja det för mig för att bereda mig en angenäm överraskning. Törhända hon skulle talat om det för mig, om jag gått in som vanligt i stället för att gå hit och kvälja mig. Hon kommer icke att göra den ringaste hemlighet därav, då jag vidtalar henne själv. Denna mening vann sådant insteg hos mig, att den mäktade ansenligt förminska min sorgmodighet. Jag återvände på fläcken till vår bostad och omfamnade Manon med min vanliga ömhet. Hon mottog mig synnerligen väl. Jag var i begynnelsen frestad att yppa för henne mina förmodanden, vilka jag mera än någonsin höll för vissa, men jag gav mig till tåls i förhoppning, att hon till äventyrs kunde förekomma mig genom att meddela mig allt vad som försiggått. Kvällsvarden serverades, och jag satte mig till bords med en högeligen lustig uppsyn; men vid skenet