31 förbjudit henne att öppna dörren, innan monsieur de B. avlägsnat sig genom den andra trappuppgången, som gränsade till sängkammaren. Jag vart härav så bragt ur fattningen, att jag icke hade styrka att träda in i bostaden. Jag tog mitt parti att gå ned igen, förebärande ett ärende, och befallde flickan att säga sin matmoder, att jag skulle återkomma på stunden, men icke låta henne veta, att hon sagt något till mig om monsieur de B. Min bestörtning var så våldsam, att jag fällde tårar vid det jag gick nedför trappan, utan att ännu veta ur vad slags känsla de härflöto. Jag trädde in på närmaste kaffehus, där jag satte mig vid ett bord och lutade huvudet i bägge händerna för att utreda vad som försiggick i mitt hjärta. Jag vågade icke erinra mig vad jag hade hört; jag ville betrakta det som en villa, och ett par gånger stod jag i begrepp att återvända till bostaden utan att röja, att jag fäst uppmärksamhet därvid. Det syntes mig så omöjligt, att Manon skulle hava förrått mig, att jag fruktade att förnärma henne genom en misstanke. Jag tillbad henne, det var visst och säkert; jag hade icke givit henne flera kärleksbevis än jag undfått av henne — varför skulle jag då anklaga henne för att vara mindre uppriktig och mindre beständig än jag? Vilket skäl skulle hon haft att bedraga mig? Det var endast tre timmar sedan hon överhopat mig med sina ömmaste smekningar och med hänförelse mottagit mina; jag kände icke mitt eget hjärta bättre än hennes. — Nej, nej, upprepade jag, det är icke möjligt, att Manon förråder mig! Hon vet fullväl, att jag endast lever för henne, hon vet alltför väl, att jag dyrkar henne! Detta är sannerligen ingen anledning att hata mig. Dock vållade mig monsieur de B:s besök och förstulna avlägsnande huvudbry. Jag drog mig även till minnes Manons små inköp, vilka tycktes mig överskrida våra nuvarande tillgångar. Detta syntes smaka