34 De bådo mig om ursäkt för det nödtvång, som ålade dem att brista i vördnaden för mig, och sade, som naturligt var, att de handlade på min faders befallning samt att min äldre broder väntade mig nedanför i en vagn. Jag var så konsternerad, att jag lät mig bortföras utan att vare sig göra motstånd eller svara. Min broder väntade verkligen på mig. Man satte mig i vagnen vid hans sida, och körsvennen, som hade sina order, körde oss i snabbt trav ända till Saint-Denis. Min broder omfamnade mig ömt, men han talade icke ett ord till mig, vadan jag erhöll all den lägenhet jag behövde att grubbla över mitt olycksöde. Jag fann där i begynnelsen så djupt mörker, att jag icke skönjde någon ljusning för det ringaste förmodande. Jag var grymt förrådd, men av vem ? Tiberge var den förste som rann mig i sinnet. — Förrädare! sade jag. Det är ute med ditt liv, om mina misstankar befinnas rättmätiga. Dock betänkte jag, att han var okunnig om min uppehållsort och att man följaktligen icke kunnat erfara den genom honom. Att anklaga Manon, till det vågade icke mitt hjärta göra sig saker. Denna ovanliga bedrövelse, av vilken jag sett henne liksom överväldigad, hennes tårar, den ömma kyss hon hade givit mig, då hon drog sig tillbaka, syntes mig visserligen en gåta; men jag kände mig böjd att tyda det som en förkänsla av vår gemensamma olycka, och allt under det jag sargades av förtvivlan över den tilldragelse, som bortryckt mig från henne, var jag lättrogen nog att inbilla mig, att hon var ännu mera beklagansvärd än jag. Resultatet av mitt grubbel blev den övertygelsen, att jag blivit sedd på Paris' gator av några personer bland mina bekanta, vilka därom underrättat min fader. Denna tanke hugsvalade mig. Jag räknade på att slippa undan med förebråelser eller med någon tuktan, som jag finge tåla av den faderliga myndigheten. Jag beslöt att lida den tålmodigt och utlova allt vad