35 som krävdes av mig för att dymedelst lättare bereda mig lägenhet att med snaraste återvända till Paris och återgiva livet och sällheten åt Manon. Vi anlände inom kort till Saint-Denis. Min broder, som förundrade sig över min tystnad, föreställde sig att denna härledde sig av ängslan. Han grep sig an med att trösta mig, i det han försäkrade, att jag intet hade att frukta av min faders stränghet, såvitt jag vore hågad att saktmodigt återgå till plikten och förtjäna den tillgivenhet han hyste för mig. Han lät mig tillbringa natten i Saint-Denis och vidtog det försiktighetsmåttet att lägga de tre lakejerna inne i min kammare. En kännbar smärta vållades mig därav, att jag befann mig på samma gästgivargård, där jag tagit in med Manon på vägen från Amiens till Paris. Värden och betjäningen igenkände mig och gissade på fläcken min verkliga historia. Jag hörde värden säga: — Hå hå, det är den prydlige junkern, som för sex veckor sedan for härigenom tillsammans med en liten mamsell, som han höll så okristligt kär. Herre Gud, vad hon var förtjusande! Och så de arma barnen smektes! Det är, böveln tage mig, synd att man skilt dem åt. Jag låtsade intet höra och visade mig så litet som möjligt. Min broder hade i Saint-Denis en tvåsitsig schäs, i vilken vi avreste arla på morgonen, och följande dags afton anlände vi hem. Han uppsökte min fader före mig för att stämma honom gunstigt genom att meddela honörn^ huru saktmodigt jag låtit mig bortföras, på grund varav jag blev mindre strängt mottagen än jag väntat. Min fader nöjde sig med att göra mig några allmänna förebråelser för min förseelse att begiva mig bort utan hans tillstånd. Vad min käresta angick, sade han, att jag till fullo hade förtjänat vad som övergått mig genom att giva mig i händerna på ett okänt fruntimmer och att han hyst bättre tankar