40 — Chevalier, sade han, hittills har jag haft för avsikt att låta dig bära Malteserkorset, men jag ser, att din håg ingalunda ligger åt det hållet. Du älskar vackra kvinnor; jag är villig att utsöka åt dig en som behagar dig. Säg mig uppriktigt vad du menar härutinnan. Härtill genmälde jag, att jag icke längre gjorde någon åtskillnad på kvinnor utan att jag efter den olycka, som övergått mig, avskydde dem alla i lika mån. — Jag skall söka ut en åt dig, återtog min fader med ett smålöje, som liknar Manon men är mera trofast. — Ack, om ni frågar något efter mig, sade jag, så giv mig henne tillbaka. Var viss, min käre fader, att hon icke förrått mig; hon är icke i stånd till en så svart och gruvlig låghet. Det är den falske B. som bedrager oss, er, henne och mig. Om ni visste, hur ömsint och uppriktig hon är, om ni kände henne, så skulle ni själv älska henne. — Du är ett barn, svarade min fader. Huru kan du förblinda dig till denna grad efter allt vad jag har berättat dig om henne? Du borde förgäta ända till hennes namn och, om du vill vara förnuftig, draga nytta av det överseende jag har med dig. Jag insåg alltför väl, att han hade rätt. Det var en ofrivillig drift som förmådde mig att så taga min trolösas parti. — O ve! utbrast jag efter ett ögonblicks tystnad, det är endast alltför sant, att jag är det osälla offret för den lumpnaste falskhet. Ja, fortfor jag, gjutande tårar av harm, jag skönjer tillfyllest, att jag icke är annat än ett barn. Min lättrogenhet var dem icke svår att föra bakom ljuset. Men jag vet ock vad jag har att göra för att hämnas. Min fader önskade veta vad min avsikt var. — Jag skall fara till Paris och sätta eld på monsieur de B: s hus, jag skall innebränna honom levande jämte den falska Manon.