39 såg någon möjlighet att undkomma på denna väg, vände jag mig saktmodigt till de bägge tjänarna och förband mig med mångfaldiga eder att en dag göra deras lycka, om de ville samtycka till min rymning. Jag nödgade dem, jag smickrade dem, jag hotade dem, men även detta försök vart fåfängt. Då förlorade jag allt hopp. Jag beslöt att dö och vrok mig på en säng i avsikt att icke lämna den levande. Hela natten och den följande dagen tillbragte jag i denna belägenhet. Jag avvisade den föda man nästa dag bar till mig. Min fader kom och såg till mig på eftermiddagen. Han var nog god att söka lindra mina kval med de huldaste trösteord. Han befallde mig så bestämt att förtära något, att jag av vördnad för hans tillsägelser så gjorde. Några dagar förgingo, under vilka jag ingenting förtärde annat än i hans närvaro och för att lyda honom. Han fortfor alltjämt att för mig framlägga sådana skäl, som kunde återföra mig till förnuft och ingiva mig förakt för den trolösa Manon. Visst är, att jag icke längre aktade henne — huru skulle jag kunnat akta den flyktigaste och falskaste av alla varelser? Men hennes bild, de tjusande drag som jag bar i djupet av mitt hjärta, kvarstannade där alltjämt; jag befann mig väl därav. — Jag kan dö, sade jag, och jag borde det till och med, efter så mycken skam och sorg; men lede jag än tusen dödar, jag skulle dock ej förgäta den otacksamma Manon. Min fader förundrade sig över att alltjämt se mig så häftigt betagen. Han visste, att jag hyste rättskaffens principer, och då han ej kunde betvivla, att hennes förräderi ingav mig förakt, föreställde han sig, att min ståndaktighet mindre härflöt ur denna särskilda passion än ur en allmän böjelse för kvinnor. Han hakade sig så fast vid denna tanke, att han, endast ledd av sin ömma tillgivenhet, en dag kom och förtrodde mig densamma.