42 III. Tiberge kom till mig en dag i mitt fängelse. Jag häpnade över den livliga rörelse, varmed han slöt mig i sin famn. Jag hade ännu icke rönt sådana bevis på hans tillgivenhet, att jag kunde föranledas att betrakta denna annorlunda än som en vanlig kamratvänskap, sådan den plägar uppstå mellan ynglingar av vid pass enahanda ålder. Jag fann honom så förändrad och så utbildad på de fem eller sex månader, som förgått sedan jag sett honom, att hans anlete och den ton, varmed han tilltalade mig, ingåvo mig vördnad. Han talade snarare som en förståndig rådgivare än som en skolkamrat. Han beklagade den förvillelse, vari jag råkat, och lyckönskade mig till min bättring, som han trodde vara framskriden; slutligen förmanade han mig att draga gagn av denna ungdomsirring till att öppna mina ögon för nöjenas fåfänglighet. Jag betraktade honom förundrad, vilket han varseblev. — Min käre chevalier, sade han, jag säger dig intet, som ej är bevisligen sant och varom jag ej medelst en allvarlig prövning övertygat mig. Jag hade lika mycken böjelse som du för vällust, men Försynen hade samtidigt förlänat mig håg till dygden. Jag har nyttjat mitt förnuft till att sammanlikna frukterna av den ena och av den andra, och det tovade icke länge, innan jag uppdagade skillnaden dem emellan. Försynens bistånd har förenat sig med mina reflexioner. Jag har fattat ett förakt för världen, till vilket det icke finnes maken. Kan du ana vad som kvarhåller mig i den,