43 tillade han, och vad som hindrar mig att ila till ensligheten ? Det är endast och allenast den ömma vänskap jag hyser för dig. Jag känner ditt hjärtas och dina själsgåvors upphöjdhet; det gives intet gott, varav ej du kan göra dig mäktig. Nöjets gift har fjärmat dig från den rätta vägen. Vilken förlust för dygden! Din flykt från Amiens har vållat mig så mycken sorg, att jag alltsedan dess ej smakat ett ögonblicks förnöjdhet. Döm därom av de åtgärder den har förmått mig att vidtaga. Därpå berättade han, hurusom han, sedan han blivit varse, att jag bedragit honom och avrest med min käresta, stigit till häst för att följa efter mig; men som jag hade fyra eller fem timmars försprång, hade det varit honom omöjligt att upphinna mig. Icke desto mindre hade han anlänt till Saint-Denis en halvtimme efter inin avfärd. Fullt förvissad om att jag skulle stanna i Paris, hade han där förnött sex veckor med att fåfängt spana efter mig; han gick till alla platser, där han kunde hoppas att finna mig, och slutligen en dag hade han igenkänt min käresta på spektaklet — hon satt där så praktfullt utstyrd, att han föreställde sig, att hon hade en ny älskare att tacka för denna ståt. Han hade följt efter hennes vagn ända hem och erfarit av en tjänare, att hon underhölls genom monsieur de B:s frikostighet. — Jag stannade icke vid detta, fortfor han, utan jag återvände följande dag för att av henne själv inhämta vad det blivit av dig. Hon lämnade mig tvärt, så snart hon hörde mig tala om dig, och jag blev nödsakad att vända hem till landsorten utan någon ytterligare upplysning. Där erfor jag ditt äventyr och det väldiga sinnesuppror det vållat dig; men jag ville icke se dig, förrän jag kunde vara förvissad om att finna dig lugnare. — Du har sålunda sett Manon? genmälde jag suckande. Ack, du är lyckligare än jag, som dömts till att aldrig skåda henne mera.