51 utan att varseblivas av portvakten. Sedan jag stigit upp till henne, åkte vi till klädmäklaren, och jag iförde mig åter galoner och värja. Manon bestred kostnaderna, ty jag hade icke ett runstycke, och av fruktan, att jag skulle möta något hinder vid rymningen från Saint-Sulpice, hade hon icke velat tillåta, att jag gick upp på min kammare och hämtade mina penningar. Min kassa var dessutom ganska måttlig och hon tillräckligt bärgad genom B: s frikostighet för att icke fråga efter vad hon förmådde mig att lämna i sticket. Hos klädmäklaren överlade vi om huru vi skulle gå till väga. För att i mina ögon ytterligare höja det offer hon gjorde mig av B. beslöt hon att icke bruka den ringaste skonsamhet mot honom. — Hans möbler låter jag honom behålla, sade hon, de äro hans; men jag medtager rättmätigt de juveler och de inemot sextio tusen francs jag förvärvat av honom på dessa två år. Jag har icke skänkt honom någon makt över mig, tillfogade hon, vi kunna sålunda utan farhågor kvarstanna i Paris och taga en bekväm bostad, där vi skola leva i lycka. Jag föreställde henne, att om det icke fanns någon fara för henne, så fanns det så mycket större sådan för mig, som icke kunde undgå att förr eller senare bliva igenkänd och som beständigt komme att vara utsatt för det olycksöde jag redan en gång drabbats av. Men hon lät mig förstå, att hon skulle sörja över att nödgas lämna Paris, och jag fruktade så storligen för att bedröva henne, att det icke gavs det vågspel, som jag icke aktade ringa, då det gällde att göra henne till nöjes. Dock lyckades vi jämka ihop oss till en rimlig medelväg, vilken bestod i att hyra ett hus i någon by nära Paris, varifrån vi bekvämligt kunde fara in till staden, så ofta nöjet eller affärer kallade oss dit. Vårt val föll på Chaillot, som icke ligger långt ifrån huvudstaden. Manon återvände därefter hem till sig, och jag gick till den lilla porten i Tuileriesträdgården för att