50 borde dock, menade hon, kunna sluta mig till hennes samvetsagg av den bedrövelse hon hade ådagalagt den kvällen vi skildes, och trots den vällevnad, i vilken han underhållit henne, hade hon aldrig smakat någon lycka med honom, icke blott emedan hon hos honom saknade, som hon sade, min grannlaga ömhet och mina artiga maner, utan även emedan hon mitt ibland de nöjen, vilka han oavlåtligt förskaffade henne, i djupet av sitt hjärta bar hågkomsten av min kärlek och ångern över sin otrohet. Vidare talade hon om Tiberge och den oerhörda förvirring, vari hans besök försatt henne. — En värjstöt i hjärtat, tillfogade hon, skulle mindre upprört mitt blod. Jag vände honom ryggen och förmådde icke ett ögonblick uthärda hans närvaro. Hon fortskred till att förtälja, på vilka vägar hon vunnit kännedom om min vistelse i Paris, mitt ombyte av levnadsbana och min disputation i Sorbonne. Hon bedyrade, att hon under denna varit så upprörd, att hon haft den största möda att återhålla icke blott sina tårar utan till och med de kvidanden och anskrin, som mer än en gång varit nära att tränga sig fram. Till slut sade hon, att hon lämnat lokalen efter alla de övriga för att dölja sitt sinnesuppror och, ledd endast av sitt hjärtas drift och sin obetvingliga åtrå, begivit sig raka vägen till seminariet med föresats att där giva sig döden, om hon icke funne mig villig att till-giva henne. Var finnes den barbar, som icke skulle rörts av en så öm och livlig ånger? Vad mig angår, kände jag i denna stund, att jag för Manon skulle offrat alla biskopssäten i kristenheten. Jag frågade henne, hur hon ansåg, att våra nya förhållanden lämpligen borde ordnas, varpå hon genmälde, att vi ofördröjligen måste lämna seminariet och träffa våra överenskommelser på en säkrare ort. Jag samtyckte utan invändning till allt vad hon önskade. Hon steg upp i sin vagn för att fara och invänta mig vid gathörnet, och jag listade mig ut strax därpå